Ateljé Gebbe

Blåsippan ute i backarna står

Av alla vårblommor är för mig sipporna de som står för så mycket fägring, längtan och inneboende känslor att de måste betraktas som vårens mest självklara symboler i gott samspel med sädesärlan, gatusopningen, motorcyklarna, fotbollsallsvenskan och vårbruket.
Vi östgötar är bortskämda med den massiva blomning, som kan äga rum till exempel på Omberg. Slättens unika golv av kalksten är förutsättningen för detta och i flera urbergslandskap, även i södra Sverige, är därför blåsippan en stor raritet.

Under flera år har jag haft en idé om att i ord och bild berätta om några av de varianter och udda exemplar av alla dessa sippor jag har stött på ute i markerna.

Där jag växte upp vid Holaskogen i Mjölby, fanns det mycket gott om blåsippor. De sandiga backarna i dödisområdets kalkmorän kunde bli alldeles täckt av den lysande blåsippsmattan.

En dag fann jag där en bukett av helt elfenbensvita blåsippor. De väckte min stora nyfikenhet och beundran.
När jag många år senare kom att besöka området igen som vuxen, letade jag åter reda på denna vita blåsippsrugge. Den stod kvar lika vacker som för fyrtio år sedan.

Vid Tåkerns västra strandhäng och i delar av Vätterbygden har jag senare funnit stora bestånd av sådana mer eller mindre vita blåsippor.
Detta med blåsippans färgvariation var länge en omdiskuterad fråga. Jag minns att en gymnasiekamrat till mig i sitt specialarbete i biologi experimenterade med diverse kemikalier och temperaturregleringar för att eventuellt utröna om fröna därmed kunde fås att ge upphov till blåsippor av olika färg.
Han lyckades inte och idag vet man att det hela endast är resultatet av en genetisk variation.

Blåsippan är en långlevare.
Fröna transporteras gärna av myror, som äter av det välsmakande oljesekret, som finns på skalet. Om ett frö sedan finner de rätta betingelserna att gro och växa till kan plantan bli flera hundra år gammal.
Inte underligt alltså att jag kunde återfinna min vita blåsippa efter fyrtio år.

Blåsippan har en naturlig variation i färgerna vitt, rött och blått med många mellantoner och olika mättnadsgrad men vanligast är ändå den lysande blålila .
Att i en målning försöka fånga denna blåsippefärg är helt omöjligt.
Kronbladen reflekterar nämligen en stor mängd av ljusspektrets ultravioletta del. Det är detta, som i en dunkel skog får blåsippan att se nästan självlysande ut och sånt går ju tyvärr inte att avbilda.

För mer än tio år sedan hittade Ann-Louise vid Lilla Krokek söder om Ödeshög, en fylld blåsippa.
Plantan var ganska späd och tanig. Men den var inte planterad. Den var en spontant uppkommen mutation.
Jag åkte dit och målade den. Blomhuvudet var nästan trekantigt, tätt fyllt av lysande blå kronblad och med en vit liten pistillprick i den annars sterila blomman.
Vad jag vet finns denna blåsippsplanta ännu kvar och kontrolleras årligen av Ann-Louise.

…

Vitsippan är vår vanligaste sippa. Den är inte kalkberoende och den breder ut sig i vegetativa mattor, så kallade kloner, där enskilda individer av olika färg och utseende kan täcka in en yta på åtskilliga kvadratmeter.
Antalet kronblad kan växla från fem upp till flera tiotals och den vita grundfärgen är oftast mer eller mindre karminrödtonad, sällsynt nästan helt rödanlupen. Vitsippan är en viktig pollenproducent för vårens humledrottningar och den är inte känslig för plockning.

I lövlundar i Östergötland påträffas också gulsippan. Den är släkt med vitsippan men har helt smörblommegula blommor, som det oftast finns flera av på varje liten planta.
Den är tämligen ovanlig men bland annat uppe på Omberg kan den breda ut sig i stora kloner.
Bladens och stjälkens färg är djupare grönröd än hos vitsippan och gulsippan är också mer småvuxen.

Där gulsippa och vitsippa växer in i varandra kan det sällsynt uppstå hybrider, en könlig blandning, mellan de båda arterna.

I en dunge vid västra Tåkern påträffades för många år sedan en sån hybrid.
Den är ljusgul, högvuxen och storblommig och den har antagligen funnits där i många år, eftersom den har brett ut sig över en stor yta. Hybriden är steril och lever endast vegetativt.
Jag åker dit nästan varje vår för att njuta av dessa egendomliga blommor.

För ett par år sedan ringde en kvinna, som var uppvuxen i Ljuna vid Väderstad och meddelade mig att den nya motorvägen skulle komma att korsa rakt igenom en hage, där det också fanns en hybrid mellan gulsippa och vitsippa.
Hon hade som barn upptäckt denna ljusgula sippa och gladde sig varje vår. Nu var hon orolig för att vägdragningen skulle komma att utplåna den.
Jag åkte dit, vi strosade runt och jag skissade och fotograferade.
Det var en mäktig individ, som täckte en yta av kanske ett halvt hektar uppblandad med både gulsippor och vitsippor.
Så väldig som den var måste den vara mycket gammal och torde ha börjat växa där för kanske femhundra år sedan eller ännu mer.
Sånt måste man väl visa respekt för.
Men, tyvärr, idag skär motorvägen rakt över det gamla beståndet även om en del av det ännu har överlevt ute mot kanten.
Anmälan och protest hjälpte aldrig.
Vad är väl en blomma värd!?

…

Andra arter av sippor, som växer i Östergötland är backsippa, som är ganska allmän på sandiga kullar ute på slätten, mosippa som växer sällsynt i Malexanders tallskogar och fältsippa, en mycket ovanlig torrängsart, som är allmän endast på Öland och Gotland.

Men fler arter kan komma till mer eller mindre oavsett vår önskan.
Från trädgårdar sprider sig nämligen efterhand arter som tovsippa, balkansippa och knölsippa.
I min trädgård har jag alla dessa tre och de breder nu ut sig med stor hastighet och välmåga.

Vem vet - om hundra år kanske vi har tre nya sippor som är väl etablerade och accepterade som goda arter i vår vilda flora.
Naturen står aldrig stilla.

Gebbe Björkman

Artikel helsida i Östgöta Correspondenten sidan A1 & A14, 11 april 2001. Se vidare artikel under Arkiv 11/4 i Corren: Länk