dagbok2000-01 webblog blogg dagbok gebbe kalender

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närhet

Som jag tidigare antytt blev det lite kultur i Stockholm de sista dagarna under år 2008 och jag lovade ju att återkomma om detta:

Prioritet nummer ett var ett besök på Valdemarsudde för att hänga med i svängarna runt Lars Lerin.

Lars Lerin är född 1954 och han anses vara en av Nordens främsta akvarellmålare. Utställningen på Waldemarsudde är en av hans mest omfattande hittills och innehåller verk med fokus på de senaste åren och framför allt mycket nyskapat. I Värmland där han bor och är verksam finner han sina motiv, i landskapet och bland människor och djur.

Jag kan väl säga att jag har varit intresserad av hans akvarellkonst ända sedan 80-talet och den första polarresan som han deltog i. Den gick till Antarktis. Resultatet av den resan visade Lars på Naturhistoriska riksmuseum tillsammans med en medresenär som hamnade lite bakom och som jag just nu inte kommer ihåg namnet på. Jag blev djupt imponerad och förälskad i hans akvareller som verkligen var något nytt i svensk konst. Sen har jag löpande sett hans verk och flitigt studerat hans böcker och nu blev det alltså en gång till. Härligt!

Helmer Osslunds favoritlandskap är färggnistrande höst och flammande norrsken. Han levde mellan 1866-1938 och utbildade sig till målare i Paris för att sedan omsätta sina intryck på svensk mark. Osslund var även verksam som keramiker (1889-93 på Gustavsberg och 1897 på Höganäs) och ett urval av hans jugendinspirerade vaser och skålar finns med i utställningen.

Som bonus på Valdermarsudde blev de också möjligt att för första gången för mig få ta del av Helmer Osslunds målningar i verkligheten.

Jag reste med Ulla och dotter Karin och vi var alla mycket nöjda med besöket på Djurgården som avlutades i Prinsens kök eftersom vi inte orkade ta del av Liljevalchs trippelutställning av Grünewald, Hjertén och Leander Engström. Det blev bara för mycket på en dag.

På Nationalmuseum

Lura ögat.
Fem seklers bländverk.

Välkommen till en utställning där varje verk är skapat för att bedra dig. Men inte för att förnedra eller håna. Tvärtom. Bländverkens roll är att överraska och lekfullt sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Tro dina ögon. Det blir roligast så.

Dag två besökte vi Nationalmuseum och huvudutställningen Trompe l´oeil; en spännande och välfylld resumé av ”Lura-ögat-konsten” under 500 år. Dessutom passade vi på att titta på ”Svensk design” genom tiderna, vilket var mycket spännande och dejá vu fyllt.

Vi bodde i Hannas lägenhet i Enskede där vi fritt kunde husera eftersom hon befinner sig hos sin pojkvän i Valparaiso i Chile. Det var lite utkylt, 12 grader, när vi kom dit och när vi någorlunda njutbart fått upp temperaturen drog vi bara ner radiatorerna till hälften då vi for hem igen. Det var två verkligt vackra vinterdagar i Stockholm; ingen snö men frost och temperatur runt en handfull grader under noll och knappast ingen vind alls.

Enskede gamla villasamhälle är vackert och annorlunda. Jag vandrade runt någon timme ensam en kall morgon på Källvägen, Fagerängsvägen, Genvägen och Krokvägen och studerade de sevärda villorna med byggår från början av 1900-talet. Enskede ligger endast några stenkast från Globen men ett århundrade bort och jag kan tänka mig ännu längre bakåt, till tiden innan byggnationen, då ängarna, kallkällan och skogsbackarna ännu fanns kvar; nu emellertid endast bevarade som namn. Eftersom villasamhället är gammalt och invuxet var det ett riktigt rikt fågelliv i häckar och aplar. Skator förstås men också gärdsmyg, koltrastar, sidensvansar och många orädda björktrastar och så mesarna, livade upp miljön.

Nu är det nytt år igen. De är ganska många nu och jag kan räkna dem men knappast sortera. Dagboken jag skriver blir dock till hjälp.

Nyårshelgen firar vi med våra goda vänner Astrid och Bertil som alltid, den här gången i Ödeshög.

Nyårsdagen, idag, är kall och klar och vi lastar in i bilen och far ner till Tåkern. Vi har broddar på skorna och stavar i händerna och vi ämnar oss ut på isen, är det tänkt, vid Glänås.

Vi är inte ensamma, parkeringsplatsen är full av bilar och isen som är blank och tjock är prickad av långfärdsskridskoåkare och vandrare. Dagen blir en av de där vinterdagarna, ännu utan snö, men lågsolig och kall, som kommer att finnas kvar till livets slut i minnesbanken. En referensdag!

Långt ute på sjön finns en mörkare rand av ännu något öppet vatten och där vilar mängder av svanar och någon enstaka havsörn. Men svanarna är oroliga och far runt i flockar på jakt efter friare vattenvidder, som inte finns. Fortsätter kylan några dagar till är det dags för slutgiltig avfärd.

En hårig fjärilslarv har uppenbarligen medel att skydda sig mot den bitande kylan.

Jag viker till vass i en solig läkant och vi bänkar oss med kaffe och lussekatter. En hårig fjärilslarv kryper förbi framför fötterna och några vasspindlar knapplever på isen. Bakom ryggen studsar skäggmesarna omkring. Över oss sjunger bländvita svanvingar hela tiden. Vintern vid Tåkern kan vara så här perfekt.

Fem grader kallt på morgonen och solen lyser lågt men klart. Den värmer uppenbarligen två skator tillräckligt. De sitter i lä på grannens tak och lapar snålvärme. En flock sidensvansar slår till i trädgården och vid fågelbordet är det full fart på mesar och pilfinkar.

Det finns ett eldorado för fågelintresserade även mitt i den bistraste vinter: Stångån genom Linköping.

Medan Ulla shoppar i innerstan och innan vi ger oss ut till Hjulsbro för att fira en födelsedag, får jag några timmar på egen hand och mitt val är lätt. Jag åker ner till småbåtshamnen för en vinterpromenad längs ån.

Jag är ensam en stund men träffar snart på ytterligare tre skådare på besök. Platsen är välbesökt. Jag vandrar från fallet vid Nykvarn medströms till båtupplagets norra kant. Eftersom jag är först på plats ligger den nyfallna snön alldeles vit och orörd på bryggor och pålar. Det är mycket vackert.

Även fåglarna är ostörda tills jag kommer gående. Ån är alldeles prickad av simfåglar. Antalet storskrakar uppgår till flera hundra och gräsänderna kan säkert räknas i tusental. Här och där simmar sothöns omkring och några rörhönor smyger under buskarna. Hägrar står överallt parat på fiskevakt, en ensam storskarv är kvar i vinterkylan, och trutar och fiskmåsar seglar över. En gärdsmyg skvätter iväg ur en vasskant.

Jag letar efter strömstare vid fallet och övervintrande kungsfiskare i buskhängen men idag blir jag utan. Annars har jag knappast aldrig missat kungsfiskare här vintertid. Jag är säker på att det sitter någon någonstans, men att finna den är inte alltid lätt. Vintertid är det inte den lysande blå ryggen som oftast avslöjar den utan den rävröda magen som lyser egendomligt annorlunda i vinterblånaden.

Andra udda fågelarter man kan finna vid Stångån på vintern är: forsärla, sädesärla och simänder som normalt är längre söderut. Men i dag ser jag bara det man kan förvänta sig. Och det räcker med råge!

På morgonen är det 12,5 grader kallt men jag hör att det på Slätten varit ner mot – 17 i natt. Nu har säkert den sista vaken på Tåkern fruset igen.

En ny kall natt väntar. Solen har just gått ned bakom trädridån vid Vätterstranden. Venus lyser som en skarp diodlyspunkt och månen är ungefär halv och kommande. På den rökröda himlen över sjön ligger ett överlagrat land, ett mörkgrått molntäcke med kondensluft. Vättern andas.

En riktig vinterdag står på lut. Solen braskar från en knallblå himmel och vinden anas inte ens. Vi åker ut med skridskor på fötterna till Tåkerns spegelis och är inte ensamma om idén. Med oss har vi ryggsäckar med fika och dessutom ved och attiraljer för en brasa på isen i en läkant av vassen.

Bättre än så blir inte vintern. Trots att det är tio grader kallt känns det, välklädda som vi är, som en mycket behaglig temperatur. Rejäl norrlandsvinter är vad det är, utan fukt i luften men med kyligt klingande luftmolekyler i stiltje.

Vi hade tänkt oss en fortsättning på skridskoåkandet även idag Karin och jag men ett sydvästväder drar in med kraftig vind och stigande temperatur.

Vi drar oss ner till skogsbygden för en promenad istället. Jag är ju alltid sugen på området runt Renemokärret, min skogliga refug och referens och ibland blir det som far bestämmer. Här kan vi gå i vindskydd.

Men vilken besvikelse eller rättare sagt bedrövelse detta besök blir. En chock helt enkelt!

Det är stiftets skogar mest som vi vandrar igenom. På åttiotalet hade vi i Ödeshögs Naturskyddsförening en verklig kamp här om ett skifte med härlig gammelskog. Det blev en strid som vi förlorade. Stiftets penninghunger vann och skogen föll och därmed också ett revir för tretåig hackspett och en mycket livskraftig tjäderstam bland annat.

Enstaka grova furor står kvar medan den nya ungskogen av idag reser mörka murar.

Kvar blev endast en handfull gamla storfuror med bröstomfång på dryga två meter. Det var allt! Detta blev det miljömässiga offret! Området har blivit betydligt tristare och tommare. Tjädern är borta, sparvugglan visslar inte längre här och hackspettarna finner inte längre någon lust till området. Endast en smal bård mot ett kärr lyckades vi rädda den gången.

Grov krossten gör skogsvägen knappt gåbar och det är förstås meningen. Här skall tunga fordon istället kunna åka numera.

Idag är den vackra stigen runt området helt förstörd. Vi ser det direkt förstås, att grov makadam täcker vägen, som knappast är gåbar längre. Hela rundan är lika dan. Dikning, breddning, släntning och utjämning. Allt är förött. Vår besvikelse är enorm. Runt om i skogen ligger timmer, massaved och brännved till förbannelse, allt är sönderkört, kullvält och risigt.

Ja, jag vet. Hur man säger, att detta måste ske, skogen skall skötas och allt kommer att se bättre ut om några år igen.

Stora högar med virke ligger upplagda långt inne i skogen. Ända hit in skall timmerbilen kunna köra. Alltså har den idylliska gamla skogsvägen blivit en väg för en 20-tonnare. Skall sådant vara nödvändigt?!

Men måste vårt moderna skogskötande vara så drastiskt? Måste man bredda en gammal skogsväg till det dubbla med spetsig och grov krossten som fyllning och medföljande dikning o svämvattenslänsning. Måste allt släntas och schaktas. Måste man bygga vägar för stora timmerbilar ända in i skogens hjärta. Den mjuka och ondulerande och idylliska lilla skogsväg som var här igår, har offrats på rationaliseringens altare. Skall inte ens kyrkan föregå med gott exempel och vårda skapelsen. Måste även stiftet anlita skogsbolag, i detta fall Södra, som flera gånger tidigare gjort sig känt för sin burdusa skogsskötsel. Jag är oerhört besviken på eländet och tänker skriva direkt till stiftet om detta. ( 7/1-09: Nu har jag via mejl kontaktat Linköpings stift om eländet - få se vad svaret blir).

Man skulle kunna hoppas att stiftet skötte sina skogar annorlunda. Här uttagen död ved som skall gå till bränsle vid Linköpings fjärrvärmeverk. Skall inte sådan ved ligga kvar i skogen?!

Nedan, under den 8 januari, har jag lagt in två bilder från skogsvägen vid Renemo som den såg ut för nästan exakt ett år sedan.

Svår ishalka råder efter gårdagskvällens snöblandade regn och mildväder. Det verkar som om Ödeshögs kommun har beslutat sig för att bli saltfri. Gator och trottoarer är endast grusade. Alltså kan vårdcentralen få mycket att göra.

Det gäller att smida medan järnet är varmt, lyder talesättet. Således, eftersom dagen klarnar upp och kylan kommer igen, återvänder jag till Tåkerns is med skridskor på fötterna. Jag prövar mig ut i Renstad kanal utanför Stugan den här gången och det är inga som helst problem. Isen ligger flera decimeter tjock. Här och var finns dock lite tunn återfrusen nyis på ytan efter regnet från igår kväll och den skär jag igenom ibland vilket förorsakar vådliga tvärstopp. Annars är allt helt underbart. Vinden drar svagt från nordväst men jag håller mig hela tiden i lä av vassen.

Över vassen kommer sträck på sträck av bortflyende knölsvanar. Det är kärvt därute nu och risken att framför allt ungfåglarna fryser fast är stor, till glädje för havsörnar som därmed får ett skrovmål. Jag tänker på det då jag lyssnar på regionalradions utsändning på morgonen om en räddad ung knölsvan vid Motala där räddningskåren görs till hjältar och ingen har en tanke på havsörnar. Men idag, när maten drar iväg följer de med mot söder. Två ungfåglar flyger efter svansällskapen och försvinner bort över slätten mot Vätterns vatten söder om Omberg.

Jag har tänkt att komma skäggmesarna nära idag och jag åker in och ut i varenda vasslabyrint mellan Renstad och Ramstad yttre vass. Jag hittar idag lätt tillbaka i vilsevassen genom mina infartsspår annars är det lätt att komma bort härinne, men förstås, solen finns ju också på plats idag. Skäggmesarna är tröga och tysta. Jag hör endast svagt tre flockar djupt inne i vassen och jag letar mig dit med kameran beredd men fåglarna dyker ner i bottenvassen tysta som små möss. De vägrar att gå upp i topp idag. Antagligen är det bistra nordandraget illa omtyckt. Att fotografera skäggmesarna såsom man oftast upplever dem, genom vassen, är mycket svårt. Men jag lyckas till slut hitta skärpan på en hane. Med det får jag vara nöjd idag.

En svårflirtad skäggmeshane fastnar ändå till slut i kamerans digitala minne just innan den dyker ner i vassen och försvinner.

Två timmar blir jag ute på sjön idag. Det känns ovanligt tomt i vassen, förutom några skäggmesar ser jag endast ett par blåmesar. Och förutom de två havsörnarna noterar jag en fjällvråk, en ormvråk, en tornfalk och en blå kärrhök.

Vinden viner, halkan blixtrar och småsnön yr. Det känns bistert. Men jag kryper in i ateljén och tar tag i ett jobb som hänger efter. Jag har skrivit kontrakt på en stor A1-plansch om "Barrskogens insekter" som skall vara Länsstyrelsen tillhanda senast den 15 februari. Hög tid att börja således.

Men först vill jag presentera två bilder från Renemoskogen och skogsvägen som har blivit så förstörd av skogsmaskinerna. Dessa två bilder tog jag den 27 januari 2007.

Tänkte på dig när jag såg att du och jag är på första och andra plats på Webbsidan Svenska Konstnärers 10 i topp just nu. Hälsningar Ingemar Nyström

Gebbe Björkman
Ingemar Nyström
Johan Lilja ....

Jag har fått snabb respons på mina synpunkter om skogsavverkningen i Renemoskogarna som jag skrev om den 6 januari. Både biskop Martin Lind och stiftets skogsförvaltare Bengt Palmqvist har skrivit vänliga svar. Jag kommer att ge lite mera utförlig information senare men först skall vi ut i terrängen tillsammans kommande vecka för att på plats studera problemen och se om vi kan samsas om något.

Solen lyser även idag från klar himmel. Det är fyra grader varmt och det känns som om det kan bli första dagen för talgoxens trevande vårsång.

"Fy-titt fy-titt fy-titt" sjunger talgoxen, svagt och något trevande - men ändå. Ljuset har påverkat tallkottkörteln, som därmed skickat en signal till hypofysen om att det är dags för könskörtlarna att börja svälla, att förbereda sig för våren och dess sexuella bestyr. Reviret börjar markeras men en sång som kan kallas skuggsång. Våren har tagit ett första litet steg på det nya året; skönjbart bara för den som har erfarenhet nog att tolka den subtila signalen.

Ögonblicket noterar jag vid Hattorps koloniområde i Skänninge, där vi gästar våra vänner Gunnel och Yngve såsom brukligt är den här tiden på året.

Dagen därpå, vid Skenaån, som är helt frusen förutom två små vattenhål, rastar ett hundratal gräsänder, varav en helt vit - kanske en sista rest av konservator Muhrmans på 50-talet introducerade population.

Det är gråmulet och blåsigt. Över kontinenten ligger ett mäktigt högtryck som ger hård vinter i sydöstra Europa och snö och kallt även i Spaniens inre delar, medan Skandinavien ligger mitt i lågtrycksbanan från Atlanten. Isen på Tåkern poleras. Kanske kommer kylan och skridskorna fram igen.

... så träffas vi då "skogsfolket" och jag vid Ullspinneriet vid Storeryd för en långsam promenad under betraktande av och diskussion om det sätt som avverkning och gallring har utförts på, vid ett skogsparti i Renemotrakten - det som jag skrivit om tidigare under januari och även vidarebefordrat till biskop Martin Lind eftersom skogskiftet är tillhörigt Linköpings stift. Jag har med mig kaffe i ryggsäcken - ett bra sätt att skapa förutsättning för ett konstruktivt möte människor emellan.

Bengt och Rolf heter herrarna som är ansvariga för stiftets skogar respektive utförandet av denna specifika skogsskötselåtgärd. En nyfiken svart labrador följer också med på den nästan fyra timmar långa promenaden runt och i skogsområdet. Det blir ett givande och tagande. Åsikterna, frågorna och svaren studsar runt, bryts och böjs, några frågetecken rätas ut, detaljer och stora grepp blandas i en salig röra. Man hinner mycket under en halv vinterdag om man vill. För min personliga utveckling och kunskapsnivå blir detta en viktig dag och jag tror förvisso att mina bidrag åt andra hållet också respekteras och betänks noga. Att kunna enas i alla frågor är naturligtvis omöjligt. Frågan i sig är så stor och polariteten i synen på skog som en industriell och ekonomisk resurs kontra ett livsrum för biologisk mångfald kan aldrig enas utan måste mötas i en kompromiss. Jag vill skjuta på gränsen som jag tycker är obalanserad; skogsbruket förklarar sin syn och berättar om sina behov.

Konkret händer ändå vissa saker. Förhoppningsvis kommer något att ändras, modifieras och åtgärdas. Rolf lovar förvisso knappast något bestämt på platsen, han är en försiktig general, men lovar att tänka på saken. Arbetet är ju redan igång, menar han. Men Bengt ser ändå oftast till möjligheterna och skyldigheterna.

1. Kampen om det avverkningsskifte med riktigt gammal skog i området, som naturskyddsföreningen tillsammans med den dåvarande engagerade kyrkoherden Lars Hedberg försökte rädda den gången för nästan tjugo år sedan, finns inte dokumenterad på något sätt, berättar Bengt. Det är en stor brist i historieskrivningen och ett problem för fortsatt skötsel och åtgärder och det är dessutom ren tur att detta kommer upp på bordet nu, annars hade den reststräng på något hektar av gammelskog som ändå sparats undan mot kärrkanten, kommit att avverkas i år, säger Bengt som lovar att revidera den aktuella skogsplanen medan Rolf mest ser problem och krav torna upp sig. Jag för min del hoppas att detta är ett löfte och kommer naturligtvis att följa upp fallet.

De storfuror som numera står kvar i hygget kommer att sparas som evighetsträd, blir jag lovad.

2. Skogsvägen genom området som breddats, fyllts ut och toppats med grov makadam diskuteras hett. Denna väg har alltid varit en skogsväg som enda anledning, säger Bengt och menar att det i nuläget inte är aktuellt med att föra på finare material överst. Jag insisterar och hoppas på förståelse för mina skäl men drar slutsatsen att det nog kommer att bli en omöjligt skrovlig gång/cykelväg för framtiden, tyvärr. Att skota ut timret till den asfalterade stora vägen, vilket jag förespråkar som alternativ, är ingen bra lösning, får jag till svar. Då blir det ändå mera sönderkörda skogsvägar och dessutom blir det en dyrare lösning. Nu kan även en 60 ton tung timmerlångtradare köra runt hela området. Usch, tycker jag! Jag får även på nöten i mina klagomål angående släntning och dränering. Det är gjort med omsorg istället för vandaliserat, tycker både Bengt och Rolf och längre än så kommer vi inte. Så olika kan vi se på saker och ting.

3. Genom hagmarken på andra sidan träbron ner mot ån, fram till den planterade granskogen som har gallrats, leder halvmeterdjupa svartleriga spår från skördaren. Jag tycker det ser bedrövligt ut och får också medhåll i viss mån. Rolf lovar att försöka se till att spåren jämnas till som avslutning och jag kommer att kontrollera detta.

4. I området finns gott om odlingsrösen. Vissa av dessa är negativt påverkade och delvis sönderkörda. Rolf förklarar att det inte alltid är lätt att se och ta hundraprocentig hänsyn till allt från skördaren. Kunskapen varierar också bland "fotfolket". Jag försöker ändå hålla en hög lägsta nivå, säger Rolf.

5. En av virkestravarna har benämningen "energived". Denna hög innehåller även död ved, vilket jag påpekar. Jag informeras då om att död ved skall ligga kvar i skogen, så långt har jag rätt, men att döende träd alltid skall tas bort. Så fort det finns något grönt kvar gäller detta förfaringssätt. Naturligtvis finns det alltid gränsfall menar Bengt och Rolf men håller också med om att misstag begås och så kanske även här. Noggrannheten fortsättningsvis måste ökas kan vi enas om.

6. I området finns en handfull stora ekar. Ett par av dessa finns med i den inventeringslista som tagits fram av länsstyrelsen och där finns då också med en önskan/krav på frihuggning. Så har också skett men både Rolf och jag har upptäckt ytterligare ett par gammelekar som borde finnas med i materialet och åtgärdsprogrammet. Rolf lovar att försöka hinna med detta och Bengt håller med mig om att det är viktigt.

7. Alldeles öster om det gamla hygget, på norra sidan av skogsbilvägen, finns något yngre skog som är under gallring för slutavverkning inom tjugo år. Det är en mossig granskog mest och i detta parti finns gott om orkidén knärot. Gallring är delvis redan utförd men i den ca 50 m breda zonen mot själva hygget återstår arbetet och där vandrar vi runt en stund och letar och finner ganska gott om ståndare och bladrosetter av nämnda orkidé. Jag är inte helt klar över läget men informerar om att detta troligen är en nyckelbiotopsindikatorart (härligt ord) med krav på hänsynstagande. Detta finns inte med i skogsplanen för området, säger Bengt. Rolf tycker att det känns som att det tyvärr alltid finns något att ta hänsyn till. Är det inte det ena så är det andra, menar han med en suck men Bengt kommer att kontrollera och komplettera och se till att adekvat hänsyn kommer att tas fortsättningsvis och jag kommer också att följa upp fortsättningsvis, lovar jag och med det vandrar vi vidare med ökad kunskap. i bagaget.

8. Vi diskuterar den bilogiska mångfalden i allmänhet och bristen på tjäder, hackspettar, problemet med skadeinsekter som barkborrar och klimatförändringens påverkan, i synnerhet.

9. Fikat smakar gott vid kanten till kärret där bäverns gnag, vildsvinens bök och klibbtickans lysande färg kan studeras på närhåll.

10. Jag mottager under nästan lite högtidliga former mappen med skogsplanen för området och avslutningsvis, tillbaka vid Ullspinneriet, där Börje sliter sig loss från sin Spinning Jenny-maskin för en liten pratstund, kommer det stora perspektivet upp på dagordningen. Stiftets ansvar som skogsägare, etiskt och moraliskt. Vad skall prioriteras högst, säger Bengt, att tillräckliga medel löpande tillförs församlingarna så att man kan hålla en hög nivå för församlingsarbetet eller att eventuell ytterligare ökad hänsyn och undantag i skogsbruket för den biologiska mångfalden i "skapelsen Skogen" skall ske. Redan nu ligger vi väl till, menar Bengt. Åtta procent av stiftets skogsmark är avsatta som naturreservat oräknat all impediment och det är en hög nivå. Vill man ändå mera kommer det att kosta i den andra ändan, hävdar Bengt. Och visst så är det - kompromissens problematik och nödvändighet återigen!

11. Ett kommande gemensamt besök vid Yxningen där det mesta av stiftets undantagna skog finns, planeras för våren. Detta ser jag fram emot.

Slut på referat men allra sist, från vännen Sven, en tacksamt mottagen artbestämning av de skalbaggar vi hittade på en stående granstam under vår givande utflykt:

"Nyckelpigan är en omisskännlig Aphidecta obliterata, allmän på barrträd upp t o m Medelpad. Visserligen är inomartsvariationen bland många nyckelpigearter mycket stor men denna kan man alltid med lätthet känna igen." ( Sven Lennartsson).

En heldag med vännen Lars till Djurgården i Stockholm för att bese de pågående två utställningarna på Valdermarsudde av konstnärerna Helmer Osslund och Lars Lerin. För mig är det ett kärt återbesök. Det är på sluttampen nu och besöksantalet är enormt. Vi står vid porten tämligen fritt och obesvärat vid öppnandet kl 11 men då vi lämnar bygget kl 14 ringlar sig entrékön mellan Djurgårdens ekar hundra meter lång.

Åter lite kallt. Tunn kornsnö vitmenar backen, kråkan sjunger från radiomasten och en gröngöling ropar.

Jag skall leda en exkursion ut i Tåkerns vass med Ödeshögs naturskyddsförening är det tänkt. Men av olika skäl, jag struntar i vilka, kommer inte en kotte. Det är tröstlöst att försöka arbeta ideellt idag. Jag har föreberett mig noga med besök i området dagen innan och genom intensiva studier om vassen som vegetationstyp och som art på kammaren. Jag har massor att lära ut men ingen är intresserad. Om jag är besviken?

I natt har det kommit några centimeter snö igen. Den är blöt och kompakt. Men jag bryr mig inte; jag sitter inne i ateljén och målar på insektsplanschen om barrskogens insekter. Idag har det blivit tre stycken små skalbaggar. Därvid kom klibbtickan som jag tog in i veckan väl till pass - vilket förstås också var meningen.

Fika med Lars som vanligt på tisdag förmiddag och jag får reda på två saker. För det första var jag inte helt ensam på exkursionsförsöket i söndags. Lars och Christer var också på plats vid Glänås men vi gick tyvärr om varandra. Det andra som Lars berättar är, att den ärla som han som hastigast tyckte sig se vid bensinstationen vid Östgötaporten förra veckan, har blivit sedd igen och bekräftad som en sädesärla av andra fågelskådare på plats. Men jag har inte sett den och har heller inte ansträngt mig. Men jag ska snart ta en sväng dit och se om den finns kvar ännu.

Nu är firandet av Ullas födelsedag nästan halvvägs igenom, grannfest igår, släkten återstår.

Klas, "fotbollsspelarn", ringde igår kväll och meddelade att han har en halva vildsvin klar för mig. Då jag ringer upp idag för att bekräfta svarar han som så ofta från skogen. Den här gången är han med om jakt uppe vid Tullgarn där han medverkar till att fösa fram vilt till lämpliga skotthåll för H.K.H.Kungen och Prinsen.

Temperaturen balanserar på nollan och av snön som kom häromdagen finns bara isigt hala rester kvar. Jag har inte sett sädesärlan vid Östgötaporten ännu. Jag har varit där ett par vändor.

Annars målar jag på förstås - jag skall ge mig på översta delen av vänstra sidan på A1:an nu, så det är dags att hämta in en färsk tallkvist som underlag. Ett litet men gott skäl för att ge sig ut en sväng - igen.

Vädret är gudomligt, en sån där riktig förvårsdag, och jag åker till Väderstad Centralkrog för lunch och därefter den "lilla Tåkernrundan", d v s längs södra kanten tillbaka igen mot Omberg och Ödeshög. Det är lugnt och stillsamt på bygden. Små grupper av rådjur går på bete, ett korppar flyger förbi, gulsparvarna prittar från vägkantens häckar. Tåkern blånar, isen ser skör ut på håll och två vita stråk av kantrad is och knölsvanar ligger tvärs över. Kanske att den hårda vinden brutit upp hårdisen mitt på sjön. Råken där svanarna lyser bländvitt ser definitivt större ut nu.

Vid Ramstad möter jag den övervintrande tornfalken. Han är mycket stationär, vid Väversunda sitter en blåhökhane i gräset och en ungfågel lyfter från maden och en ormvråk sitter som alltid på pass på staketstolpen men jag saknar fjällvråken och havsörnen idag.

På kvällen kan jag inte låta bli att ta mig ut i skogen. Min föresats är att höra in de första ugglorna, sparvuggla, kattuggla, någon berguv kanske och sen i mörkret pärluggla.

Venus lyser närmare än någonsin och jag stannar var femte minut, kliver ur, går en liten sväng längs knastriga isvägar och lyssnar. Det är tyst. Alldeles tyst. Vid Geviken tar jag ett längre promenadpass, några kilometer längs Lorasjöns kant. Nu är det nästan kolmörkt i storskogen. Isen dånar när nya sprickor fräser fram i överljudsfart. Vinternattens egen bassång. Det är mäktigt.

Snön är på väg från väster och jag tar en kopp kaffe på Lysings konditori med Arne på Svanegården. Han berättar att han skrämde upp en rördrom ur vassen härom veckan då han var på väg ut för att vittja gäddsaxarna. Under första hälften av 70-talet, under de mycket milda vintrarna, övervintrade allt fler rördrommar i Tåkern. Det slutade med en smärre katastrof hårdvintern 75-76, då hela den övervintrande populationen av arten d v s ungefär tjugofem fåglar, dog av svält och umbäranden. Sen har rördrommarna långsamt men säkert ökat i numerär igen, upp till populationsmax som alltid verkar ligga runt 50 spelande hanar i sjön; det är tydligen vad vassarealen räcker till för. Och nu börjar så enstaka fåglar försöka sig på övervintring igen för att kunna vara först på plats till våren med att utmäta sitt revir. Så kan biologisk dynamik se ut i ett specifikt fall.

Vi bestämmer om en återträff Arne och jag. Jag ska följa med honom ut på isen för att fånga gäddor.

Det är kväll nu. Jag är tillbaka i ateljén för att måla lite till efter att jag har varit hemma för att ta hand om köttet; tjugo kilo ungt vildsvin och så har jag stekt något kilo köttbullar på direkten. Kryddade med vitlök och ingefära är det gudomligt gott på knäckemackan.

Jag tycker själv att det är mycket spännande att se hur bilden på den stora planschen om barrskogens insekter växer fram. Jag kan inte låta bli att dela med mig av detta.

"Låt oss förundras över ditt skapande och se hur det till slut blir, det färdiga verket. Jag ser fram mot mer "step by step" - måleri från din sida". ( Frank)

"Skulle du behöva låna in 'modeller' (läs: preparerade insekter) säg bara till. Kanske jag kan hjälpa till, inte bara med skalbaggar.
Jag har också en del skinnbaggar m fl.( Sven)

Seg morgon. Hemma igen efter besök hos dotter i Enskede, Stockholm. Lika grått där som här och under resan dit och hem.

Vi var på bio på Söder och såg den nya filmen "Mammut" av Lukas Moodysson med mycket stor behållning. Se den!

Jag hade svårt att somna igår kväll och är som sagt seg idag. Existentiella frågor rörde runt i huvudet. Mammut var en av orsakerna, fruktansvärda bilder från Gaza finns idag alltid närvarande, EU:s galna gårdsstöd som hotar våra gamla kulturmarker uppmärksammades i Naturmorgon och så kunde jag inte glömma "Agenda" och inslaget om "klimatfrågan", där "den andra sidan" kom till tals. Journalisten Elisabeth Höglund gjorde stor entré. Ofta idag undrar jag vad som driver oss människor; engagemanget i miljöfrågor som det s k klimathotet bland annat. Jag kände igen mig i henne. Hon var också engagerad. Men så diametralt placerad. Vad driver Elisabeth Höglund? Vad driver mig? Vad har vi för skilda referensbottnar som får oss att se så olika? Mänsklighetens dilemma och existens i ett nötskal. Hur kan jag då känna hopp, jag "som vet", svartnar mina tankar.

Professorn i klimatfrågor, experten i FN:s klimatpanel m m Markku Rummukainen föreläser på Ödeshögs bibliotek för Naturskyddsföreningens medlemmar våren 2008.

Jag har haft holmgångar tidigare i denna fråga och i andra, många gånger, med medmänniskor av annan åsikt Diskussioner är berikande och viktiga. Ödmjukhet och respekt är nödvändigt men krävande, kunskap och engagemang är grundförutsättningen, tålamod och konsekvens testas ibland till det yttersta och sömnproblem följer nästan undantagslöst, (för mig - och jag avundas den som alltid somnar lätt, men tröstar mig med att de troligen är mindre engagerade och då säger jag till mig själv: kunskap är en tung börda).

en annan sak som handlar om kunskap. Jag gillar faktiskt TV-programmet "På spåret" även om det märks att kändisskap inte är ett bra urvalskriterium för medverkan, ty vetandenivån kan ibland vara pinsamt låg. Eftersom nu jag är inriktad på natur och miljö tycker jag mig märka att kunskapen inom dessa fack är speciellt dålig. Så illa att jag verkligen oroar mig för framtiden. Igen! Är det verkligen så illa att svenska folket knappast kan räkna upp en enda nationalpark. Så tänker jag efter att ha våndats med Birro och Alin (?) ... och fruktar att det är sant att, natur och miljö när det kommer till kritan knappast har någon prioritet alls. Kunskapsnivån om natur, som borde vara grunden i all miljödebatt, är skrämmande låg. Det är min käpphäst! Punkt. Slut.

Jag tröstar mig med att gå till fiket en vända. Blåmesen sjunger förhoppningsfullt trots gråvädret och nu när jag åter är tillbaka gömmer jag mig i arbetet. Nu står fyra tallbundna fjärilar på tur.

Det är bra att ha - arbetet. Det är inte allmänt givet och då tänker jag på vad Hanna berättar för mig om Chile, där arbetslöshet är ännu mycket mera än i ekonomikrisens Sverige. Där tvingas människor skapa arbete av något som egentligen inte finns, såsom fria: "parkeringsvakter", "vägvisare" och "plåsterförsäljare".

Det glittrar av iskristaller i gatan på morgonen. Som om stjärnhimlen har landat i asfalten.

Till fikat idag har Lars med sig en växt; en vintergrön något förvedad växt i höjd mellan 20 - 50 cm, vilken finns i ett begränsat bestånd på södra sidan av Vadstenaviken vid Vättern. Området ifråga är en gammal parkanläggning arrangerad av den kinainspirerade arkitekten Albin Stark, som bodde här några år runt 1920-talet. Idag är det mera fråga om en före detta park, tyvärr.

Albin Stark, förresten, visar sig vare en intressant figur med copyrighten på många byggnader och kvarter i sin portfölj. Mest känd är han kanske ändå för sin skapelse Chinateatern i Stockholm. Att han också har varit verksam i dessa östgötska trakter har nog gått de flesta förbi - även "kulturvetarna" i Vadstena stad, vad det verkar.

Lars har letat i flororna för artbestämning men inte funnit något passande. Han undrar nu vad detta är för en art och om den t o m möjligen kan vara hemförd från Kina eller Japan av Albin Stark.

Jag vill gärna försöka hjälpa till med artandet och lägger således ut en skannad bild av växten här. Klicka på den för att komma till några bilder i större format.

Lars och jag vill hemskt gärna ha hjälp med artbestämning av denna växt. Klicka på den för att se den i större format.

Jag kan inte släppa känslorna från igår, nedstämdheten, oron och aningen av desperation. Jag tar tag i det igen och skriver ett öppet brev till Expressen och journalisten Elisabeth Höglund angående klimatfrågan. Så här ser det ut. (pdf). Undrar jag om det blir någon reaktion. Men, man gör så gott man kan.

Tack alla för de konstruktiva och vänliga svar som jag har fått som reaktion på mitt skriveri om klimatfrågan och på det öppna brev som jag sänt iväg till Elisabeth Höglund.

Sen till något annat. Jag har fått svar om växten ovan. Det kommer från Thomas Karlsson som är intendent och fanerogambotaniker på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Jag lägger in det här i sin helhet.

Växten är, om jag inte misstar mig, dvärgbenved Euonymus nanus. Orsaken till att den inte står i flororna är att den inte är ursprungligt vild, utan förvildad, och dessutom sällsynt både i natur och kultur. Den hör hemma i länder från sydöstra Europa till centrala Kina. Men den tycks ha en god förmåga att klara sig i det fria i Sverige - jag känner till ett par stora och väl etablerade svenska bestånd sedan tidigare.

Kan det vara ett minne från den tiden området var park?

Om du vill får du gärna sända ett pressat exemplar till oss på Riksmuseet som dokumentation av fyndet.

Det är fascinerande hur raffinerat engelsmännen ofta ger namn åt naturen. De träffar på något sätt så rätt, slagkraftigt och vackert och jag har alltid tyckt att vi har något väsentligt att lära där. Jag minns redan från tonårstidens fågelskådande, då vi ansträngde oss att lära in fåglarna på både latin, engelska och tyska för att väl kunna ta hand om turisterna vid fågeltornet, hur vi beundrade namn som:

Senare har jag funnit att engelskans förmåga att träffa rätt gäller det mesta av naturnamn. Min senaste favorit hittade jag igår då jag googlade på tallfly inför dagens övningar med insektsplanschen. Gissa vad den heter på engelska ...

Visst är det vackert! Vi är inte i närheten av poesin och konkretionen på svenska. Eller är det bara så att "gräset alltid är grönare på andra sidan staketet" även i språkliga omständigheter.

Du överträffar dig själv gång på gång! Kul att följa! Ringen till vänster om tallsvärmarlarven "skär av" av kvisten på ett så kraftigt sätt men det är kanske svårt att göra ngt åt?

Nicklas" (beställaren på Länsstyrelsen)

"Först skall en insekt fylla tomrummet och sen kommer jag att täta till bildens bakgrund med målning och teckning och då kommer hålet att kännas bättre, hoppas jag. Man får chansa lite - hick!". ( Gebbe)

Dagens beting snart avklarat - fyra arter fjärilar knutna till tall har jag gjort färdigt i övre vänstra hörnet på planschen. Nu skall jag vandra neråt i arbetet.

Mot kvällen faller lätt nederbörd, kornsnö med storlek klart under millimetern. Jag kallar det för snöfnyk. Det är så småttigt.

... men frågan är om inte detta är det vackraste:

Ikväll blir det födelsedagsfest i ateljén. Trettio personer kommer att vara på plats. Allt är dukat och förberett. Sen går vi in i februari och det är alltid en spännande månad. Ibland vår med lärkor, hästhov och tofsvipor men lika ofta årets kallaste vintermånad.

Jag har ytterligare en blogg. Den skriver jag i ibland under nätverket Svenska Konstnärer. Den kan du läsa och reagera på om du klickar på länken (här).

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blogg som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare. Det material jag får in av Er lägger jag in på denna sida eller om det är av mer allmän karaktär finns det att finna i min Gästbok

På Nationalmuseum

Lura ögat. Fem seklers bländverk.

Lura ögat.
Fem seklers bländverk.