Ateljé Gebbe

Dagbok över naturliga händelser i Ombergsbygd

med högst personliga reflektioner och spontana reaktioner på företeelser i min närnatur

Mars år 2005

2 mars

Sexton grader kallt på morgonen. Det är mycket för en östgöte. Allt knarrar och kärvar.

Sju koltrastar i trädgården och två björktrastar kämpar för att överleva. Helt enkelt kan man uttrycka det så att jag just nu håller liv i dem genom att dagligen lägga ut äpplen, frön och sönderstampade talgbollar. Kan jag rädda dem tills vårvärmen kommer har jag gjort en viktig insats tycker jag.

Koltrasten vankar som en spelande tjädertupp

När jag kommer till ateljén möter jag grannen Hans som försöker få igång en stelfrusen bil. Samtidigt märker jag att marssolen redan börja värma mitt frusna ansikte.

Hans och bilen

3 mars

Grannen berättar att det klockan sex på morgonen var minus 21 grader och nere hos Göran B i skogen var det 26 grader kallt får jag meddelande om senare. Nu vid halv tolv är det bara minus tio och solen bränner i ansiktet och talgoxarna sjunger för fullt.

...

Klockan fem på kvällen ger jag mig ut i skogen. Solen är fortfarande uppe och ljuset börjar bli apelsinfärgat. Kylan börjar krypa fram igen och allt känns stelt. Skogen är tyst; absolut tyst, när jag inte störs av frasandet av mina egna steg. Jag lyssnar rakt ut med slutna ögon. Inte ett knyst mer än luftens alla molekyler som brusande kolliderar mot mina trumhinnor och hjärtats bultande rytm i bröstet.

Den sista solresten glöder i en talltopp

Framför mig är det gott om spår. Jag noterar en mård på tvärs mot min färd, rävspår som snirklar runt omkring med skvättar av gult här och där, mängder av rådjurstramp med brunorange urin i spetsiga trattar där bockarna markerat, skogshararars pälsmjukt breda stämplar , gott om ekorreskutt, en älg med väldiga kliv och autostrador av täta gnagarspår mellan stubbar och kratt interpunkterat av fina mönster från näbbmöss.

Skogsharens mjuka stämplar

En autostrada av skogsmössens täta språng

Jag går ner mot sjökanten vid Renemokärret, var annars. Min favoritplats på jorden. Bävermark med brötar av fälld asp. Nu i vinterdvala. Jag går en liten runda på isen innanför vassen och lyssnar efter sparvugglan, lockar lite men inget händer. Isande tystnad. Solen går ner bakom skogskanten i väster. Jag vänder tillbaka.

Bävermark i dvala

Klockan är tio minuter över sex och det skumnar snabbt. Det blir en kråka som bryter tystnaden. Aldrig har jag lyssnat så noga till en kråka. Jag följer hennes färd över himlen, då hon först närmar sig och sedan tonar bort i fjärran. Det blir en upplevelse så god som någon.

4 mars

När det nu på morgonen är beskedliga sex minusgrader känns det som mildväder i kontrast till dagarna innan. Och så är det ju också i viss mån. Snön både smälter och fryser samtidigt men tillfrysningen leder ännu loppet. Vid noll grader är ställningen oavgjord. Det kallas termodynamik!

Det kom in en intressant notis via europeiska fågelnätverket EBN härom veckan. Resultatet av en hård vinter som man har ända ner mot västra Medelhavet sätter sina spår även i fågelvärlden..

Dietmar Beckmann i Ruhrort i Tyskland skrev den 26 februari:

"Recently, a mass-invasion of bramblings (Fringilla montifringilla) is taking place alongside the hills of the Ruhr Valley between Bochum and Duisburg. Today I have seen seemingly never-ending ribbons of birds swirling through the crowns of the beech-forests. No serious attempt of an estimate can be made here, since each calculation ends between 1.5 an 5 millions of bramblings.
Two days ago, West German Television and WDR-broadcasting sent the news of approx. 1.3 millions of bramblings in the South of Essen. Observers say it was most expressive.
This invasion has been lasting at least since 29th january, the first hundreds of thousands of bramblings being reported from the woods near Muelheim. Ornithologists in the mountains of the "Sauerland" calculate their wintering birds at a total of 200.000 to 250.000, which they are now missing, as a blanket of half a meter of snow covers the earth.
This seems to be a lifetime´s record as from 1906 on (Otto Le Roi)  no single observer has reported quantities like this from the Rhineland and Westphalia."

Bergfinkhane i vinterdräkt

Brambling är det engelska namnet för bergfink. Dietmar meddelar alltså att ofattbara 1,5 till 5 miljoner bergfinkar övervintrar i Ruhrområdets bokskogar mellan Bochum och Duisburg. Uppskattningen går inte att göra noggrannare än så och det är ju fullt förståeligt. Det måste vara en oerhörd upplevelse att få vara med om en sådan massiv uppvisning.

 5 mars

Ulla och jag tar en härlig promenad runt sydvästra änden av Omberg och för första gången på några månader hör jag åter lätet av östlig domherre. En fågel tutar någonstans däruppe bland grantopparna. Kanske blir den kvar här nu resten av året när alla fränderna dragit vidare.

I den nya hamnen i Hästholmen uppför vaggande isflak och glittrande iskross en vacker och högstämd konsert i A dur och ute bland skären sjunger hundratals kanadagäss en joddlande bas därtill.

Ikväll skall jag på "herrmiddag" till Casa Betula med genuin massage, tre rätters supé och gott portugisiskt rödvin. Allt i goda vänners lag. Så bra kan man ha det!

8 mars

Efter tisdagsfikat på konditoriet åker vi i vårvintersolen norrut över slätten mot Vadstena, Lars och jag. Vi spanar intensivt efter årets första lärkor och vipor. Åkrarna har smält rent och längs dikesrenarna äter vårsolen fram restfigurer av snö som lika gärna kunde vara stöpta i bly. Men vi ser inga vårfåglar ännu.

Vi stannar vid Vadstena reningsverk, går längs det breda utloppet och letar bland vassruggar och svämvatten efter vattenpiplärkan som Benny E. fann här tidigare i vintras. Några gräsänder lyfter och en skygg sothöna simmar undan. Vi träffar på förmannen Göran på reningsverket. Han bjuder oss in genom grindarna och där i solen på gräsmattan springer den omkring bland vilande gräsänder. Vattenpiplärkan; den första för mig i Östergötland.

Vattenpiplärka vid Vadstena reningsverk

En svår fågel och vi är glada att vi slipper analysera den från scratch. Denna individ är redan nagelfaren genom alla tidigare besök, så det är bara att hänga in den i kryssboken. Tack, tack! Tidigare har jag sett vattenpiplärka vid havsstranden i närheten av Ystad och det var längs kusten där nere som arten först konstaterades. Det var framför allt fågelmålaren Hans Larsson som var en av de första att finna den, skilja ut den från övervintrande skärpiplärkor och våga sticka ut hakan genom att publicera fynden för bara några få år sedan. Det var en sensation då och jag menar att artens förekomst här uppe i Sverige vintertid fortfarande måste betraktas som mycket anmärkningsvärd. Den häckar nämligen närmast i mellan- och sydeuropas alpområden. Jag har till exempel sett den i vackert rosabröstad häckningsdräkt högt uppe på Pyrenéernas alpängar. Egendomligt att en "insektsätare" som vattenpiplärkan flyttar norrut till vintern. Som naturintresserad finns det alltid möjligheter att bli överraskad konstaterar jag åter igen.

Vi njuter en kvart av fågeln men drar oss sedan undan den kyliga nordanvinden som sveper in över isen på Vadstenaviken.

Vid Charlottenborg, Väversunda, väster om Tåkern står en stor fågel ute på stubben. Det är en kungsörn. Den ljusa ryggen lurar åtminstone mig först att tro att det är en havsörn men snart ser vi stjärten och då är det klart. Den äter  på ett större byte, antagligen ett rådjur och några kråkor är med i kalaset förstås. Vi har stannat bilen uppe vid riksvägen och avståndet ner till örnen är säkert 400 meter. Men likafullt blir den orolig efter ett tag och lyfter mot trädridån till Dags mosse. Där vinklar den upp efter låg flykt och försvinner in bland träden. Min första kungsörn i bygden denna vinter.

Kungsörnen vinklar upp efter sin låga flykt och försvinner in bland träden

10 mars

Solig dag efter kylig natt.

Ett lätt snöfall igår gjorde bygden ren och vit och jag blev bjuden ut till Lars på förmiddagsfika i köket vid fönstret där vi njöt av ett tjugotal talgoxar och blåmesar, två entitor och nötväcka, nötskrikor, domherrar, gulsparvar, grönsiskor, grönfinkar, pilfinkar, två gråsparvar, tre stenknäckar och en blyg bofinkhane. Det var den senare, som var skälet till besöket. Vi hade diskuterat den vita färgen på vingen Lars och jag dagen innan. Vi var oense om nyansen. Lars menade att den var "pissgul" och jag sa att den var rent vit. Vi hade rätt bägge två, då det visade sig att vi menat två olika saker. Jag talade om den stora, rent vita skulderfläcken och Lars hade avsett det ljust citrongula vingbandet. Sådant resonemang måste vara svårt att förstå för den oinvigde.

Idag väntas milt väder från sydväst men strax därpå, redan i morgon skall snön komma tillbaka från nordväst. Det kommer att kunna bli några decimeter nysnö med arktisk luft som skall dominera ända fram till vårdagjämningen enligt SMHI:s modellkörningar, meddelar meteorlogen Bengt Lindström i morgonekot.

Vi får väl se!

Jo, visst ja. Ikväll skall jag gå på årsmöte i Tåkerns fältstation i Slöjdvillan här i Ödeshög. Av intresse och tvång, jag är nämligen också valberedningsansvarig. Leif Nilsson kommer att berätta om Sveriges gäss. Förstås!

11 mars

Slet är ordet för dagen. Blöt och tät snö på frontens framsida vräker ner över byn. Nu kommer vintern tillbaka och kopplar ett krysstag. Lika bra att stanna inne.

Min mink till Ragnar

Jag målar färdigt en mink. En artmonografi i akvarellteknik. Den är till Ragnar. Ragnar med ursprung nere från Tåkernstranden har börjat göra knivar. Vackra knivar med skaft och slida av svartek hämtad från mossmarkens djup vid sjöstranden. Han gjorde en till mig också. Gediget hantverk. Jag samlar lite grann på hemgjorda knivar. Ragnar vill ha en tavla med en mink i utbyte. Han är liksom lite ilsket förtjust i det djuret; har tagit hundratals i fällor vid sjön genom årens lopp och också förfärdigat en egen päls därav.

Ragnars kniv till mig

Jag har ansträngt mig lite extra för Ragnars skull. Det har han gjort för mig också. Gammeldags bytesaffär jag bara är stolt över.

14 mars

En koltrast sjöng försiktigt för mig i trädgården i lördags morse under en flyktigt värmande solstråle. Idag kan den lika troligt vara död. Så illa är det med vintervädret. Eländigt helt enkelt! Temperaturen pendlar mellan fem och drygt femton minusgrader, tidigt igår morse närmare tjugo, vinden blåser runt knutarna och snön vräker stundom ymnigt ner. Vi är i mitten av mars, det är full vinter och jag deppar.

Annat var det för ett år sedan. Bläddra gärna tillbaka i min dagbok och kolla själva på den 14 mars 2004 så får ni se. Så önskar jag det vore.

16 mars

Tätt snöfall och en decimeter nysnö uppe på de gamla drivorna. Nu igen. Vid torget sitter fyra sidensvansar och sliter i några kvarblivna och omöjligt torra frukter i en prydnadshagtorn. Det är nu det kärvar till sig; nu som den slutliga gallringen äger rum i naturens ymnighetshorn. Själv sitter jag varm och trygg inne under tak och sörplar i mig en kopp kaffe på konditoriet och beklagar mig för den som ids lyssna.

Igår for jag iväg längs E4 och E6 till Malmö. Det var dags att lämna originalen till lasarettsutsmyckning för repro steg ett. (se länk) Det blev sjuttio mil tur och retur och en resa från vinter till vår och tillbaka till vintern igen. Det är egentligen fantastiskt att man kan resa veckor framåt i årstiden på bara tre och en halv timme. I Markaryd tunnade snötäcket ut och de första fläckarna av gult gräs tittade fram. Vid Åstorp nedom Göingebygdens sista utlöpare av skog kom solen och slätten låg i stort sett bar ända ned mot Söderåsens blå höjd där det glittrade av snösilver i ljuset. Vid Landskrona och Barsebäck mötte jag tofsvipor, starar, vipor och gäss. Tornfalkarna ryttlade längs vägrenarna och ormvråkar satt på post. En glada vinklade över och råkorna byggde bo överallt bland gårdarnas döda almträd och levande askar. Åtta kronhjortshindar betade mitt i solen ute på en stubbåker mellan gårdarna; ungefär som rådjuren gör hos oss. Vid våtmarkerna såg jag simmande änder och svanar och fiskande hägrar. Vårsolen var bjudsam och temperaturen drygt fem grader plus och ringduvorna tutade när jag landade vid Svanströms. Koncentrerat arbete, en slät kopp kaffe och sen snabbt in i bilen igen och tillbaka för att hålla snön bakom ryggen. Tillbaka till dagens usla vinter.

En dags resa mellan två årstider.

18 mars

Efter nysnön häromnatten vände våren tillbaka med besked. Det regnade från morgon till kväll följande dag och snön bara försvann. Överallt ute i markerna är jorden ännu tjälad och nu vattnet samlas i speglande småsjöar i varje sänka. Ytjorden är mättad.

Jag känner ett starkt behov idag på förmiddagen att se vad som händer med naturen även om kylan åter börjar krypa ner under noll i en nordan som tilltar med klarnande luft. Våren står som vanligt och väger för och emot.

Det blir Stora Lund först. Jag kliver ur vid parkeringsplatsen nära sjön och står en halvtimma och spanar och lyssnar. Gröngölingen ropar frenetiskt, kråkorna vårkraxar och grönfinkarna spelflyger med roende vingslag och till slut kommer den; den första lärkan, ensam och modig. Den drillar kort vid varje vingslagspaus och flyger snabbt och rakt vidare mot nordost. Det blir bara den. Men en räcker för mig idag.

Sånglärka

På golfbanan går en flock kajor och plockar. Bland dem finner jag två starar. Se där! Ännu en vårfågel inräknad.

Stare

På väg förbi Omberg kommer sex knölsvanar flygande. Mot norr. Jag ser dessutom flera smågäng med grågäss på väg åt samma håll. Jag är också på väg i den riktningen, ty jag kör vidare ner mot Väversunda vid Tåkern.

Direkt ser jag dem. I den sanka betet springer en hel flock vipor omkring. Jag räknar dem. Exakt trettio stycken. Jag har inte hatt. Om så vore hade jag lyft på den. Just den känslan är det. En viphane får hormonkänning och börjar jaga runt med flygvolter och högljutt spel riktat mot de andra i flocken. Så känns det fulländat för mig idag. Nu är det vårens första dag år 2005.

Tofsvipa

21 mars

Vårdagjämning igår och våren är på gång trots ganska kall luft. Men sen marssol värmer gott och Ulla och jag vandrade på Omberg. Vi hittade de första utslagna blåsipporna i solbackarna intill Turisthotellet. Men vi var inte ensamma där för att leta efter dem. Stället är känt av flera vårnjutare och förstås fanns blommorna nämnda i dagens tidning under vårtecken.

Under vår promenad korsade vi spåren av två vildsvin mellan Södra Djurledet och Stocklycke.

Flera flockar av sädgäss, knölsvanar och grågäss sträckte in söder om berget mot Tåkern. Tofsviporna var talrika nere på maderna vid Väversunda, enstaka starar och lärkor sågs och hördes.

Hemma klippte jag färdigt fruktträden och sen blev det lite vårstädning. Ulla putsade fönster och satte upp nya vårgardiner. Färgglada påskfjädrar dekorerar nu också de nyplanterade syrénträden på tomten. I oxbärshäcken hittade jag fjädrar och skelettrester från en koltrast. Jag har därmed uppdaterat min fjädersida. Den kan du pröva om du vågar och har lust (länk).

22 mars

Träffar Arne Lundgren på torget. Han meddelar i förbigående att tranorna anlände igår. Sex stycken landade på mossen vid Bonderydssjön. Bygdens egna häckande tranor.

23 mars

Ahhh! Underbart vårväder! Snöhögarna rinner bort i värmen och solen lyser ljuvligt.

Lotta och Arne ringer uppspelta på förmiddagen och meddelar att forsärlorna just precis har kommit tillbaka till Häggestad kvarn vid Disan, ån som rinner från Holaveden, in över slätten i meanderbågar och ut i Tåkern. Jag kan naturligtvis inte hålla mig utan åker dit vid lunch bara för att få njuta en stund, om än bara kort.

Där är åtminstone ett par. Men det är svårt att säga säkert. Ett tag tycker vi att vi ser två svarthakade hanar. Tiden får utvisa hur det står till. Men nu är de i varje fall tillbaka i förra årets revir. 2004 var året de sågs första gången. Och det var också den första, säkert konstaterade häckningen i Ödeshögs kommun.

Hane av forsärla

Fåglarna flyger upphetsade runt byggnader och träd, in och ut bland kvarnrännornas stenar och upp och ner längs åsträckningen från fallet till selet nedströms. De sitter inte stilla ens en sekund, bokstavligt.  Det blir bara snabba glimtar genom kikaren. Forsärlorna är dagsfärska och fulla av liv och lust över återvändandets glädje. Vi njuter med dem i värmen och ljuset.

25 mars

Åker iväg en vecka till Lanzarote. Jag berättar mer om det när jag kommer tillbaka. Vi hörs och ses i april.

Gebbe Björkman

Har du synpunkter på, idéer, frågor eller intresse av något i denna min Blog som jag kallar Naturlig Dagbok har du möjligheter att kontakta mig via formuläret här nedan. Jag ser fram emot en kontakt med dig käre dagboksläsare.