Ateljé Gebbe
Naturlig Dagbok år 2000
19 mars 2000
Mot kvällen åker jag en sväng ner till Tåkernstugan vid Renstad. Härlig solnedgång - det känns att värmen är på väg. Våren skall göra sitt riktiga intåg imorgon!
Jag hugger upp några av björkvedsklabbarna. Det är så varmt att jag jobbar bäst i skjortärmarna, västen får hänga på trappräcket. Hela tiden ljuder gåskackel i luften. Höstvetefältet mot Gottorp är fullt av betande sädgäss, men mest hörs förstås grågåsparen, som skrikande drar runt för att markera revir, medan enstaka tranflockar sträcker längs sjön - tysta idag för ovanlighets skull.
Den första rördrommen för året bölar från vassen mot Holmen till, och viporna brummar över maden.
Ilze och Lars spanar på gåsflockarna från Ramstadbron. Jag stannar för en kort pratstund.
Häromdagen såg Lars ett vildsvin vid sjön, berättar han. Det bekräftar våra tidigare misstankar att vildsvinen definitivt har intagit Tåkern. Det var förresten Ilze, som redan för ett par år sedan upptäckte de första spåren borta i Glänås strandskog.
Det blir en kort visit vid stugan idag. När jag vattnat min spanska mistel och mina två änglatrumpeter, som står på vinterförvaring, drar jag hemåt längs grusvägar som redan börjar vårdamma. Små sällskap av rådjur ligger här och var i stubben och idisslar rofyllt.
Två hanar av blå kärrhök, ultramarinfärgade mot den apelsinfärgade kvällshimlen över Ombergs spännbåge, dansar om varandra i luftcirkus, medan sydvästen förflyttar dem ner mot sjön. Vilken härlig vårkväll!
20 mars 2000
Vårdagjämning. Och full vår. På eftermiddagen är det nästan femton grader varmt.
Janne hämtar mig i ateljén och tillsammans åker vi en sväng över Omberg. Det är skönt att andas riktig vårluft för första gången. Vintern skakas bort och det ger en befriad känsla.
Vi åker längs sjövägen på Ombergs västra sida, norrut genom ridåer av ljus och skugga. Sydvästen friskar i rätt bra, men det är ändå varmt. Det går en ganska hög, grön sjö på Vättern och vågorna bryter i glittrande stänk längs strandklipporna.
Det är gott om citronfjärilar; endast hanar, och alla sitter de med jämna mellanrum längs vägen och vänder bredsidan mot solen för att tillgodogöra sig den första viktiga vårvärmen. De ser fräscha ut, inte så urblekta som de kan te sig efter en hård vinter.
En vinbärsfucks ser vi också och över vägen framför bilen kryper en hårig larv av tigerspinnare. Här och där glittrar det blått av årets först utslagna blåsippor och lyser gör det även om tussilagons små gula solkransar.
Svartmesarna sjunger - nu är det äntligen vår igen!
22 mars 2000
Vi tog en sväng längs gamla E4 till fiket i Väderstad idag Lars F och jag. Det blev en kopp kaffe och en semla med mycket mandelmassa i.
Sen blev det hemväg längs Tåkerns sydsida ända bort till Väversunda. Det var den intensiva lärksången och det ljudliga vipspelet, som drog oss vidare. Solen sken också idag och vinden friskade som vanligt i från sydväst. Det blev en ljuvlig och välbehövlig vårresa i alla aspekter.
Vid Holmens svarta jordar hade en rejäl flock, kanske hundra bofinkar anlänt. Vi såg också den första bruna kärrhökhanen vingla i soldiset långt ute över Väversundavassen och längs strändernas blåa bårder hade skrattmåsarna börjat bygga upp säsongens nya ljudkuliss. Vårens alla aktörer strömmar till i god ordning!
24 mars 2000
När solen kom fram idag på eftermiddagen, blev det sädesärlevarmt. När som helst nu kommer hon att trippa vid någon sjökant. Men hemma i trädgården dröjer det nog ytterligare ungefär två veckor.
Idag kom den första humledrottningen på besök i de gula krokusarna. Tungt klättrade hon runt i de varmt doftande håligheterna på jakt efter nödvändig energi.
Blåmesen har tagit holken i körsbärsträdet i besittning. Han sitter där säkert ett par timmar om dagen och markerar sin äganderätt. Det blev lite kamp först med en pilfink, men nu har denne satt sig på taket till en annan holk för att tjippande tala om, att den platsen är hans
Det kommer dock att dröja minst en månad innan pilfinkarna verkligen kommer till skott. De är senare än gråsparvarna, som när som helst börjar släpa bråte till boplatserna ovanför hängrännan.
25 mars 2000
Mot eftermiddagen drev mig längtan efter ro och naturnärhet ner mot stugan vid Tåkern trots en tung förkylning.
Det blev lite vedhuggning med gåskackel och tranrop som ackompanjemang.
Två enkelbeckasiner skrämde jag upp, när jag vandrade över maderna, då vedhuggningen var färdig för dagen. Snart nog började en av dem att spela för första gången.
Jag gick ner mot båtplatsen. Rördrommarna som redan blivit många, avlöste varandra långt där ute över vasslanden och en vattenrall grymtade ganska nära.
Ute från Renstad kanal hörde jag sothönskackel och skrik från en gråhakedopping.
Och bofinkarna i trädgårdens knoppande almar trögade fram sina första vårstrofer.
27 mars 2000
Det lider mot kväll nu.
Sommartiden gör att det fortfarande är ljust fastän klockan är halv åtta. Då solvärmen avtar blir kvällen allt bitigare, framför allt som nordostvinden, snövinden, ligger hårt på.
Morgonen bjöd på en chock större än väntad; Två decimeter nysnö och virvlande vintervind med sträng drivbildning över slättlanden mot Omberg och Tåkern.
Tänk att det alltid måste vara så. Så snart längtan och känning av vår blir för stor, slår vintern tillbaka och driver oss hårdhänt in den bistra verklighetens grepp. Varje år samma sak. Man vet och befarar, men vägrar förstå.
Flockar av starar drog in i samhället under förmiddagen. De satt som svarta mogna frukter uppe i de höga almarna, gungande och fläktande.
Det blev att snabbt sätta ut det till sommarförvaring redan inställda fågelbordet. Som tur var hade vintern inte tullat speciellt hårt på förrådet av solrosfrö och veterens. En påse gamla kokosflingor och fjolårets frysta vinbär kom också väl till pass.
Blåmesarna och talgoxarna var först på plats tillsammans med en otroligt svart koltrast.
Äpplen!
Det får bli de dyrt inköpta tills vidare.
Till förmiddagskaffet fanns bofinkarna på plats och koltrasten var fortfarande kvar.
Det blev ändå inte lika illa som jag fruktat eller kanske egoistiskt hoppats. Ingen stor anstormning. Jag vet, att det finns barmark endast någon mil norröver. Enligt SMHI ligger Ombergsbygden precis på kanten där snöfallet vände söderut igen.
Fåglarna klarar sig nog i år också.
Om ett par dagar skall det bli varmt igen. Och ute på de öppna fälten har vinden sopat rent och den svarta mullen har sugit värme ur solen och tinat fram i stora mörka sjok, där sånglärkor, tofsvipor och skrattmåsar nog skall finna lite föda. Värre är det säkert söderut - ner mot Småland - där skogen binder snön tätare omkring sig.
Men nu är det kväll
Solnedgången lyser röd på grannens husgavel och koltrasten är tillbaka vid äpplena. Han hugger intensivt några minuter, sitter sedan och kurar för att smälta bitarna och ser då ut som ett svart klot med skaft. Men den gula snett uppåtriktade näbben pendlar hela tiden i sidled. Han är medveten om faran att sitta där som väl synlig kontrast-koltrast i allt det bländvita.
29 mars 2000
Ännu är det kallt. I natt säkert minus 10 grader. Men dagtid bränner solen i lä och mejar snabbt bort lager efter lager av snön som flyter iväg i läckra rännilar; och kvar blir endast smutsiga rester.
Idag vid fågelbordet var det två koltrasthanar som faktiskt kunde samsas bara någon meter från varandra. Men de blev istället bryskt bortmotade av starar bägge två.
Och minsann kom där plötsligt vårens första rödhake snabbt och nervöst rännande längs backen och plockade i sig kokosflingor. Härligt! Järnsparvarna lyser emellertid fortfarande med sin frånvaro. Konstigt! De borde väl ha kommit!?
Då och då dimper turkduvor ner vid fågelbordet. Just nu sitter ett gäng på tio stycken i en pil i grannträdgården. En vacker liten flock som hela tiden håller noggrann koll på var maten finns rikligast just för tillfället.
31 mars 2000
Idag på eftermiddagen ringde man från lokala polismyndigheten här i Ödeshög och önskade min hjälp med att leta efter och ta hand om en "skadad örn" som satt på viltstängslet längs E4vid Ödeshög. Vi var ute och letade en timme men hittade ingenting - som tur var.
Det var troligen en ormvråk som satt där med hängande vingar och sökte byte, får man hoppas, det enda vi såg var nämligen just en ormvråk på spaning i aktuella det området.
Men man vet aldrig. Det är bra att människor är observanta och intresserade och sådant skall man ta på allvar! Jag har hjälpt till vid åtskilliga tillfällen genom årens lopp i bygden, då det rört sig om spelgalna, arga tjädertuppar, svanar, vråkar, fiskmåsar och faktiskt en gång en söndertrasad ung kungsörn.
Och det kanske mest tragiska är väl alla dessa berguvar som jag och andra varit tvungna att skicka vidare i paket till Riksmuseum. Bara vid Rv50 förbi Alvastra rör det sig om 5 uvar de senaste tio åren och faktiskt 4 stycken de sista tre. Samt minst två på gamla E4 vid Ödeshög. Inget vidare!
Och när jag igår åkte hem efter en kort visit i Stockholm räknade jag inte mindre än 4 stycken ugglor (troligen: tre kattugglor och en hornuggla) som låg massakrerade mellan Södertälje och Nyköping. Och noterbart är ju då att detta var vad jag såg i ett av två körfält med 110km/h hastighet i tät eftermiddagstrafik och fåglar som säkerligen dött endast under senaste natten och blivit liggande vid själva vägkanten. Vilket mörkertal finns inte här!!
Ja, det är fruktansvärt vilken åderlåtning som trafiken står för i naturen.
4 april 2000
Vårdag varannan dag.
Jag har ärende till Motala och åker hemvägen snett ner mot östra Tåkern till Väderstad och längs sydsidan av sjön till Ödeshög igen.
Det börjar bra. Redan på väg till bilen flyger mina första hämplingar för året över samhället. De kvittrar glatt, om det nu är okey att lägga sådan mänskliga aspekter på det hela - jovisst är det - det är för mig, och just nu, som de kvillrar över av glädje att åter vara tillbaka.
När jag lämnar Vadstena söderöver, strax innan golfbanan, överraskar mig två stycken stenskvättor. De är verkligen tidiga. Normalt brukar de vara här i mitten av april. Min bil skrämmer upp dem från vägrenen och de studsar iväg tätt över marken med den vita övergumpen blinkande som en fyr mot den fuktmörka jorden. Vilken härlig känsla.
Vid Åsen möter jag Bengt Ar. som rapportera om sädesärla. Javisst ja, det är ju den fjärde april; Den självklara medelankomstdagen för sädesärla i Tåkernbygden enligt min subjektiva bedömning. Hoppas den visar sig för mig också. Sädesärlan är ju det verkligt adekvata vårtecknet!
Strax därpå, vid Ramstadbron, möter jag Lars N. som också han, har sädesärla noterat. Fem exemplar på favoritplatsen - skären vid Hästholmen vid Vätterkanten. Nu är det väl själva sjutton också. Men det är klart, jag kan ju kontra med stenskvätta!
Men så vid Lövängsborg vid Väversunda, Tåkern, är det dags också för mig.
Den första sädesärlan flyger tjippande över när jag står och spanar ut över maden från tornet.
6 april 2000
Stora flockar av ringduvor drar runt över slätten och slår ner i stora förband på de åkrar som just har blivit sådda. Vårbruket är verkligen i full gång. Traktorena förföljs av moln av skrattmåsar och fiskmåsar, viporna vinglar runt och lärkorna är upphängda högt i det blåaste.
Nu är det trasttid. Överallt hörs de första koltrastarnas trevande sång och Ödeshög har återintagits av alla sina snattrande björktrastar. Hur skulle man kunna tycka illa om det?!
Under dagen ringer Inger D. och meddelar mig att en stor flock tranor rastar på åkrarna öster om byn. Men, jag har tyvärr inte tid att åka ut och titta på dem. En vernissage står för dörren. Senare på kvällen ringer hon igen och berättar att de plötsligt lyfte och drog norröver mitt på dagen. Det var givetvis perfekt sträckväder.
Alla är engagerade. Det är vårtider!
8 april 2000
Jag har vernissage på Cloetta konstförening i Ljungsbro. Alltså tar jag E4 norrut mot Linköping vid middagstid. Vid Mantorp alldeles intill motorbanan ligger två nyöverkörda hornugglor inte mer än 500 hundra meter från varandra; ett häckande par helt utraderat! Jag tänker igen på det " svinn", som jag funderade över för blott några dagar sedan.
Tillbaka igen efter redan en dryg timme. Jag har gjort nödvändig och godkänd representation för att nu ta vid med födelsedagsfirandet av en av mina döttrar. Fest med tillhörande stoj och premiärboule på eftermiddagen, sedan längtar jag efter frisk luft och tystnad och vänder vid åttatiden på kvällen näsan ner mot Holaveden, som ju tar vid alldeles vid Ödeshögs södra utkanter.
Månen är nästan ny och stiger mot en rodnande himmel. Sirius blänker medan Venus sänker sig ner mot skogskanten. I norr tonar Ombergs fond blått och kulisslikt utan djup. Men jag kör åt andra hållet - över E4:an ner mot Renemos lockande skogar.
Jag kör undan en liten bit in på skogsvägen som jag brukar och kliver andäktigt ut i den svala kvällsluften i en alldeles vindstilla storskog.
...
Här längs skogsvägen låg vildskogen bara för några år sedan alldeles orörd. Här hade jag flera tjädermöten, grusplockande hönor längs vägen och spelande tuppar alldeles intill. Jag kan fortfarande minnas vingarnas släpspår i den blå vårvintersnön.
Jag minns mötet jag hade med en älgko och hennes kalv i överraskningens ögonblick när jag kom gående tyst och mot vinden. De stod och drog av topparna på sälgbuskar och kastade sig iväg med ögonvitor lysande av skygghet och skräck så nära intill att deras fräna doft stack i mina näsborrar.
Lite längre ner mot ån som porlar under den gamla körbron som leder förbi den stora linden över den igenvuxna och delvis granplanterade lyckan med den gamla torpruinen, hittade jag utterspillning på en sten. I en filmburk med stängt lock förvarar jag den fortfarande och kan då och då ta en sniff när så behövs för upplevandet av äkta vildmark; violdoftande myskessans av kolossalformat. Ja, den går verkligen inte av för hackor - det är med ängslig förväntan man gläntar på locket och doftchocken är fortfarande lika stark.
Det var här i skogen som vi hittade flera tallar ringade av tretåig hackspett. Och endast för tre vårar sedan påträffade jag en ny tretåhackad tallstam alldeles färsk, när jag hade ornitologbesök från England. Vi skulle ut i storskogen för att uppleva bl a tjäderspel, men våren blev extra nyckfull just då. Det var påsk och april och vintern slog tillbaka med full styrka - minus tio grader och så långt från vårkänslor som vi kunde komma. Vi hade tofsmes i alla fall och så den där tretåmärkta tallstammen. Så där blir det nästan alltid när man vill visa något extra.
Men, nu är det den 8 april 2000 och jag slår försiktigt igen bildörren efter mig för att inte förorsaka för stort ingrepp i den rådande tystnaden.
Direkt möter mig trastsången. Koltrastar och taltrastar sjunger ikapp och nere mot kärret hörs rödvingetrastar. Rödhakarna sirlar inne från de dunkla tätningarna och en större hackspett trummar från en torraka.
Och visst! Där hörs också sparvugglan. Visslingen anas, stiger och sjunker i styrka - säkert 400 meter avlägset.
Jag vandrar rofyllt och njutande fram längs den nya hyggeskanten. Ljuset har ökat men tjädrarna är borta sen några år. Mitt i skogen är jag men hör ändå plötsligt rördromstutanden bortom skogskanten. Aha, renemohanen är på plats i år igen.
Jag vandrar ner över träbron, spanar efter utterspår, sneglar upp mot den praktfulla lindens silhuettkrona och genar över den gamla igenlagda åkern med tät och yvig unggranskog.
Två rävar går genom skogen framför mig och skäller astmatiskt i duett. Den ene, den som går främst, tror jag, har ett utdraget skall nästan som en råbocks men ljusare förstås, ibland nästan spädbarnslikt, medan den som kommer efter svarar med ett hackande nästan skrattande läte.
rördrommen hörs nära nu och den sista biten går jag nerför genom den hässlebevuxna gamla betesmarken mot kärrkanten. Där ute i den fjolårsgula vassen står han hulkande, framåtlutad i spelställning, det vet jag fastän jag inte kan se honom, och spelar för en presumtiv, förbisträckande hona i stjärnhimlen där ovanför under nattens mörka timmar. Hoppas han har tur i år också. Det kan ju inte vara lätt att konkurrera med Tåkerns troligen ganska lättraggade vasslandskap.
I den absolut vindstilla kvällsskymningen ger vattenstråken en perfekt spegelbild av vass, starr, trädkronor och aftonglans. En härlig fond till vattenrallarnas subtila huttande och explosiva grisgrymt.
När jag vänder hemåt har mörkret omärkligt men stadigt smugit sig på. Trastsången falnar och en kattuggla ropar på avstånd. Kylan nyper mina öron och det frasar som av knäckebrödstramp på den frostiga stigen. Det är skönt att åter krypa in i bilen.
En morkulla lättar från vägen i billyktornas sken. Det var bara det som fattades.
9 april 2000
Morgonen tillbringar jag vid Tåkernstugan. Rödhaken sitter på björkvedshögen och sädesärlan kvittrar från taket.
Stararna har tagit holkarna i besittning och enkelbeckasiner och rördrommar bildar symfonisk bakgrund.
"Vej …. vej …. vej .… ", hörs det regelbundet och nasalt lågmält från högt däruppe i den högblå aprilhimlen. Det är den bruna kärrhökhanen som spelar och rollar för sin hona. Hon möter strax upp på intresserade vingar och drar längtansfullt in under hans luftcirkus.
I fnöskebjörken spelar en mindre hackspett trumsolo. Inte alls så snärtigt som den större artfränden utan mera trevande och utdraget upprepande. Stararna i närheten blir nyfikna och flyger faktiskt dit och sätter sig, två par, runt honom i björktoppen på en halvmeters avstånd. Men han blir inte rädd eller irriterad utan fortsätter målmedvetet. Hans hona är i närheten. Hoppas att det blir häckning i år.
Jag har med mig vattendunken för att vattna min mispel ännu en gång innan det är dags för vårluftning och påskruvandet av stugans eget vattenförsörjningssystem. Och när jag låser dörren hör jag en storspovs flyttlock på stort avstånd borta över Gottorp.
Och så blev det ytterligare säkert 50 stycken klampar av björkved huggna. Inte så pjåkigt!
13 april 2000
Dagsregn.
Det är sen kväll nu och sedan igår vid samma tid har det regnat tungt och tätt hela tiden utan uppehåll. Överallt står det vatten. Det kan kännas tröstlöst, mörkt och ruggigt men det är ett livgivande och nödvändigt, härligt vårregn. Det första för i år. Sånt får man lära sig att uppskatta!
Bönderna som har sått vårvetet vet konsten att njuta av vårregnet. Trastarna och morkullorna på maskjakt likaså.
De blå åkergrodorna som börjat leka vid Tåkerns stränder får mera utrymme för sin brunstiga lek även om
regnkylan temporärt dämpar åtrån en smula. Vattensalamandrarna på nattlig vandring kommer också lättare till sin lekplats.
Och jag kan ju alltid dra mig inomhus ett tag. Det är skönt att njuta även av en god bok i ett varmt lampsken denna bokens egen dag.
24 april 2000
Tillbaka efter en härlig Kulturvecka i Rom, märker jag att våren har gjort stora framsteg här hemma.
Det är varmt här hemma också, fram mot eftermiddagen 20 grader i skuggan.
Överallt blommar påskliljor och vårtulpaner och i häcken är det en sky av scilla och blåstjärna.
Blomknopparna på mitt spaljépäronträd har börjat slå ut. Och i korallkornellen sjunger årets första lövsångare.
Skönt att vara hemma igen!
25 april 2000
Fortfarande sommarvarmt och gräsmattan sprutar upp sin gröna massa med en frenesi som hörs lika väl som den syns. Alla buskar och träd är på ingång. Kastanjerna blommar snart och björken är redan utslagen. Körsbärsträd och plommonträd knoppas i sådan mängd att det redan lovar gott till hösten, om bin och humlor kommer till i god ordning förstås.
Och idag kom också den första stora getingdrottningen på besök, bålgetingstor och tung flög hon runt spaljépäronets luddiga småblad i jakt på de först kläckta bladlössen; Svartmyrorna är redan där och mjölkar.
Allt medan jag planterar penséer i mängd i nya, nyss inhandlade krukor från Kina.
"Smack ..., smack ...smack" låter det från oxbärshäcken. Ärtsångaren är här.
26 april 2000
Det ligger en bildödad och alldeles platt sädesärlehane på gatan mitt i Ödeshög idag. Tragiskt! Nu när han äntligen har klarat allt det svåra och farliga med bortflyttning, övervintring i Afrika (kanske) och hemresans alla problem hämtas han alltså hem till sädesärlornas himmel. Vilket ledsamt öde att behöva sluta just nu när könskörtlarna och lusten har svällt till ett crescendo av längtan, förberedelse och åtrå.
Det kan ha varit den sädesärla som i ungfågelsdräkt sprang omkring i flugjakt på gräsmattan utanför ateljén i augusti i fjol, på väg söderut, eller till och med den som var gammal redan då, och sjöng för mig från tegeltaket på Sockenstugan redan förra våren. Men allt detta är ju naturligtvis bara gissningar. Småfåglarna blir ju inte så gamla. Chansen att blott överleva det första året är nästan försumbar - åtminstone om man räknar från äggkläckningens ögonblick som start på ett litet fågelliv. Däremot är de väldigt trogna med att återvända till sin hemmaplan; De småfåglar som överlever vill säga.
Jag minns när vi flyttade in i vårt då nybyggda hus i april 1980, att ett sädesärlepar hittade en liten hålighet under ett snedfönster vid badrummet på taket hos våra grannar. Till samma plats återkom sedan sädesärlor varje år i nästan 10 år framåt. Det var bombsäkert inte samma par som var intakt hela tiden. Men, det måste ha funnits någon form av kontinuitet. Kanske en make i taget gick hädan och skaffade en ny partner, eller kanske var det fjolårsungar som kom tillbaka och fyllde ut eventuella luckor i beståndet.
Det spelar egentligen för mig ingen roll att veta. Det kändes hela tiden ändå som att sädesärlan, vår "egen", kom tillbaka varje år och gladde oss alla i grannskapet.
Men ibland blir även småfåglar individer
Jag minns att en liten sekvens i en sånglärkas sång fastnade i mitt musikminne första våren vi bodde i huset. Då var det fortfarande inte bebyggt utanför.
Och lärkorna sjöng mycket flitigt på fälten i närheten. Som sagt, jag lärde mig denna lärkas sång och kunde därmed lyckligt konstatera att denna fågel - en unik individ - återkom ytterligare fyra år framåt.
Sånt tänker jag på ibland. Att det garanterat inte finns en enda lärka kvar av dem som sjöng för mig som ung entusiastisk fältbiolog. Det känns vemodigt när jag tänker efter. Men å andra sidan sjunger ju lärkorna nästan lika energiskt som förr. Inte desamma, men nya, som låter som lärkor ska göra och som varje år gläder en vårlängtansfylld och vinterfrusen natursjäl.
Nästan lika intensiv lärksång sa jag medvetet och det beror inte på eventuell hörselnedsättning på grund av ålder. Nej tyvärr lutar det dessvärre åt, att lärkorna snabbt håller på att försvinna. Det har gått raskt utför med beståndet i det moderna jordbrukslandskapet. I England har lärkpopulationen minskat till hälften på bara något årtionde, liksom alla andra "jordbruksfåglar". Och inte är det bättre i Sverige. Det vore ju fruktansvärt att tvingas konstatera att lärkan, vår verkliga vårmarkör, skulle försvinna ytterligare. Hur skall man kunna förhindra detta!?
Jag tänker på det idag när jag åker ner över slätten mot Omberg.
Lärkorna hänger i skyn, spelande över ensilagevallarna. Där är det nämligen lockande för en lärka att slå ner sin "bopåle"; Grödan är grön, tät och frodig redan tidigt. Inte kan väl lärkorna förstå att vallen skall slås redan inom en månad och så ytterligare troligen två gånger till innan säsongen är över. Här blir det halshuggning av lärkor, tofsvipor och harar. Det är ett som är säkert. Och vem skall man ge skulden? Är det bonden eller är det alla vi som kräver gott om billig mat.
Tänk om man kunde gå ut och varna för livsfarlig boendemiljö på lärkornas, tofsviporna och hararnas eget språk!
27 april 2000
Fortfarande sommarvarmt, över 20 grader och ganska lätt sydostlig vind.
Ikväll ringde Roland, min egen leverantör av färsk fisk, om man får säga så. Det gällde harr. Han hade nyss kommit hem efter en yt-trollingtur längs Vättern utanför Stava och Ödeshög och hade fått några harrar som han kunde bjuda på. Han brukar göra så, Roland, när han har fått mer än han behöver, att han ringer till mig och frågar. Vilken lyckost man är!
Det var tre fina harrar, en lite mindre hona full av rom; Hon som är avporträtterad här nedan, och så två stora fina hanar som inte fick rum i min scanner. De hade båda en härligt hög och vackert tecknad ryggfena.
Harren går in mot de grusiga långgrunda vikarna vid ostsidan av Vättern för lek just nu, och när det samtidigt är vackert väder och ostvind är det bäst förutsättningar för harrfångst enligt Roland. Vinden sveper med sig insekter från trädridåerna och dessa hamnar på blekeytan. Och Roland ger sig då direkt ut på fisketur.
Sju till åtta bjässiga abborrar, en liten gädda, tre sikar och två stora mörtar till kräftbetet i augusti fanns också med hem i båten.
På kvällen blev det pinfärsk smörstekt och timjandoftande harrfilé. Gourmetmat!. Och rommen är insaltad och klar. Vad härligt!
28 april 2000
Otroligt varmt! Idag nästan 30 grader i skuggan. Solen bländar och lyser som vore man vid Medelhavet.
Allt växer, knoppas och slår ut med otrolig fart. Inte en chans att hinna med.
Fram emot eftermiddagen har körsbärsträdets blomknoppar svällt så att det nu är dags för den första vita skyn att sprida sig längs gren efter gren. Humlor och jordbin hade svårt att fatta. Allt kommer på en enda gång.
Intensivt och nästan skrämmande. Vad är detta?
Gråsparvar och pilfinkar sitter i buskar och på hängrännor och parar sig frenetiskt.
Jag jobbar trots värmen hela dagen ute med trädgårdslanden och växthuset. Emma, min dotter, hjälper mig hela tiden.
29 april 2000
Valborgsmäss och högsommarhetta! Körsbärsträdet helt utslaget och plommonen är på god väg. På förmiddagen 28 grader, men det börjar mulna på i nordväst.
Jag och Emma jobbar i trädgården hela dagen i dag igen. När jag vänder komposten finner jag två stora larver av norshornsbagge. Jag lägger tillbaka dem försiktigt i botten på facket för årets kommande trädgårdskompost.
Lagom till mässofirandet klockan halv åtta på kvällen, just när musikskolans elever tar ton faller temperaturen drastiskt minst 10 grader och spridda regndroppar faller. Nu blir det nog normalväder igen. Det känns faktiskt lite skönt!
2 maj 2000
Ett snabbt besök nere vid Tåkernstugan. Allt är ljuvligt vackert och fullt av vår. På maderna blommar kabbelekorna knallgult och enkelbeckasinerna far runt i detta och tickar som gamla moraklockor. Årthanarna knäker och grågässen vallar sina ungkullar överallt. På Väversundamaden vankar säkert 30 familjer runt.
Det är nu betydligt svalare, knappt 14 grader men ändå behagligt och fram mot eftermiddagen ljusnar himlen och släpper igenom lite sol som värmer gott.
10 maj 2000
Dagarna rullar på. Sommarvärmen består.
Mediteran hetta - inte orkar man med en ambitiös dagbok då. Det får bli nedslag här och där och nu och då...
Körsbärsträden har redan blommat över. Den första kastanjeblommen slog ut i förrgår. Häggen lägger doftmattor över bygden men syrenerna är hack i häl och gullvivorna är som allra vackrast just nu.
Jag upptäckte förresten häromdagen att de gullvivor som jag har hemma i rabatten, nyplanterade förra sommaren, består av de två olika variationer som finns av arten. Det är den med lång pistill i kronans öppning och så den andra med ståndare som är fästa på kronans kant ovanför den låga pistillen och flaggar med knapparna ute vid pipens mynning.
Det är inget konstigt med detta - fenomenet är känt sen gammalt. Gullvivorna har denna strategi antagligen för att försvåra en oönskad självbefruktning eller rättare sagt gynna en önskad korsbefruktning. Det är bara så fantastiskt att konstatera att en växt egentligen består av två genetiska populationer som lever sida vid sida i samverkan.
När jag låg på knä där i rabatten och njöt av denna gullvivefantasi upptäckte jag att det faktiskt gick att se en liten nyans skillnad på blommorna även utifrån. De med ståndare i mynningen hade faktiskt lite längre kronpip än de med utstående pistill. Om detta är en ny "upptäckt" vet jag inte. Det är ju bara en ytterst liten säkert betydelselös iakttagelse. Men, det får bli ett litet nedslag i min dagbok.
Häromdagen när jag kollade fågelholkarna sopade jag bort lite spindelnät från ett av ingångshålen. Efter en liten stund började det klia lite här och var, först i armhålan och sedan i byxlinningen. Jag slet av mig skjortan och vände den ut och in och skakade noga för att det var en loppa det kände jag igen på bettets kvalité.
Men det var inte nog. Snart kliade det våldsamt på ryggen och nere vid vristerna under strumpkanten, varvid jag gick in, klädde av mig och tog en dusch. Två små fågelloppor fann jag. Och kläderna åkte in i tvättmaskinen för omedelbart åtgärdsprogram! Jag räknade till 22 bett!
Sen gick jag och kikade, med nya kläder, på holken igen. Och visst! Där satt fullt med små loppor på hela framsidan och solade sig i väntan på byte. Nog finns det anledning att göra rent holken efter ett år av häckande fåglar. I detta fall var det en talgoxekull som kom på vingar under förra sommaren. Men, jag rekommenderar att man inte väntar med rengöring för länge, utan gör den under vintertid när loppor och löss inte är på språng. Nu får den holken vara tills vintern kommer igen.
Igår skruvade en bivråk mot norr över huset hemma. Inga småfåglar varnade. Kan det vara så att de ser skillnad på farlig och ofarlig rovfågel.
Däremot hittade en skata anledning att varna för en katt som gömde sig i häcken. Den var ytterligt energisk - kanske hade katten tagit något. Hur som helst så lockade den intensiva uppvaktningen till sig allt fler fåglar som ville deltaga i utskällningen. Det var framför allt kajor som kom inglidande från alla håll. Jag upplevde att det var som en spännande teaterföreställning för fåglar. De gick in med liv och lust i skådespelet som deltagande publik. Med skräckpirrande nöje verkade det.
Ty visst kan fåglar ha känslor. Det ser man tydligt varje höst när stormar drar runt och suger med sig kajorna upp i en störtskön luftcirkus. Framför allt gillar de att dyka, segla och kasta sig ut runt kyrktornets virvlande luftmassor.
De första hussvalorna kom idag in till Ödeshögs samhälle, där några få par har lyckats hålla sig kvar de senaste åren under ett takutsprång. För tjugo år sedan fanns det säkert tio små kolonier i samhället, men nu är det nog kanske bara två kvar. Sorglig brist på flugor med dagens välordnade sophantering och moderna flytgödselhantering är säkert skäl nog.
Göktytan ropade i förrgår hemma hos Lars och Ingela. Svartvita flugsnapparen for runt hysteriskt och sjöng för att köra bort den ovälkomne bosabotören, men vad hjälper det. Ändå är det göktytan som i det långa loppet blivit förloraren och den svartvita flugsnapparen som segrat. Göktytan lever tydligen på marginalen trots att det verkar finnas gott om myror, basfödan. Det måste vara något annat som är fel.
Rudorna i min lilla trädgårdsdamm leker för fullt. Hanarna är fulla med små vita kindvårtor som de frotterar honornas dräktiga bukar med. Sedan följer de sin hona idogt, rytmiskt och slingrande tätt, rätt in i den varmaste och mest solbelysta algmattan, där romkornen sen glittrar som små blott millimeterstora pärlor.
Gräset är klippt nere vid Tåkernstugan för första men absolut inte sista gången i år. Veden är så gott som färdighuggen. Men min ovana medförde tyvärr två knäckta yxskaft. Det blev dyrare ved än tänkt.
Och...
...vilken sommarhetta!
11 maj 2000
Morgonens promenad till min ateljé är frisk och ljuvlig. Temperaturen har sjunkit minst tio grader och himlen är grå och molntäckt. Det är lätt att andas. Det saknas bara regn. Björktrastar och starar, maskätarna framför alla andra, med sina nykläckta ungar i nästena, får leta allt intensivare efter födan. Men, tyvärr känns det inte som att det kommer att falla någon nederbörd och om någon dag igen kommer temperaturen att stiga; Allt enligt väderprognosen. Medelhavsklimatet verkar alltså bestå.
På vägen plockar jag med mig några blad från oxelhäckar och konstaterar att det är åtminstone två arter det är fråga om. Dels finnoxel och sedan antagligen vanlig oxel.
Just artkomplexet rönn/oxel är sammansatt och komplicerat med massor av småarter, varianter, hybrider och domesticeringar. Enligt Mossbergs flora finns det minst tio olika arter av oxel i Norden. Och sedan tillkommer då de olika närstående rönnarterna
16 maj 2000
Underbara sommardagar med över tjugofem grader varmt seglar förbi. Långsamt men säkert håller man på att vänja sig vid att det är så här det skall vara. Men det är en bedräglig anpassning. När som helst kommer normalvädret med sydvästliga lågtryck, tolv grader plus och dagsregn att vara legio igen, kanske.
Ja, faktiskt redan på onsdag kväll skall det visst bli mera normalt igen. Vi får väl se.
Hur som helst har allt gått väldigt fort denna vår som redan för någon vecka sedan klart gick över i sommar vad gäller vegetation och sådant. Hundlokorna slog nämligen ut!
Snart blommar midsommarblomster och syrenerna står som vackrast överallt just nu medan hägg och körsbär sedan ett tag är helt gröna. Men det är apeltid istället.
Nu på morgonen vid rabatten utanför ateljéfönstret kollar jag mina små "ogräs" En av mina favoriter är den lilla bergbräsman som redan har gått i frö. När jag böjer mig ner och petar på fruktställningarna överöses jag av en sky av loppsprättande små frön från växten. En effektiv och i högsta grad explosiv fröspridning, som jag beskriver ytterligare under min växtsida som går att komma till via denna genväg.
De första tornseglarna seglade in för två dagar sedan här i bygden. Än dröjer det några dagar innan de pilar runt sina blivande häckningsplatser, men snart nog är högsommaren här med skriande tornseglare runt hustaken.
Häromdagen hörde jag en gök ropa på avstånd. Det var en stor glädje. Göken är ju nästan helt borta här från slättbygden och varje notering är en notering av glädje och nästan överraskning. Numera finns det kvar gök i mera normala bestånd bara uppe i fjällvärlden och på Öland. Men säker är jag ju inte på det förstås. Det har säkert skett en minskning även där. Allting är ju så relativt.
Nu på morgonen när jag vattnade i växthuset satt det två rörsångare och sjöng i oxbärshäcken. Om jag inte visste bättre skulle jag väl tro att det var en ny häckfågel i min trädgård. Men, så är det inte alls. Varje år är det likadant, att rörsångare under sin flyttning norrut landar i lite udda biotoper och sitter där och knirksjunger under sin fettupplagring och rast. Hör jag en ny rörsångare i häcken i morgon är det nästan garanterat en ny som anlänt under tidiga morgontimmar efter nattens flyttning, medan den som sjöng idag redan är kanske trettio mil norrut i någon annans buske eller kanske till och med nyanländ i en bladvassrugge vid en sjö någonstans. Ty, det är där de slår sig ner till slut, rörsångarna, i bladvassbestånden. Det är där de bygger sina bon och stannar tills augusti - september månad, innan det är dags att åter vända ner mot söder och tropiska Afrika för vinterförvaring.
Svartvita flugsnapparhanen fick tag i sin hona till holken i körsbärsträdet. Den platsen var i och för sig ämnad åt blåmesarna som tidigt i vårvintras abonnerade med flitig sångmarkering och ideliga gruff.
Men en av blåmesarna blev byte åt grannens katt antagligen. I alla fall låg det en fjäderhög kvar borta vid trädgårdskomposten. Så blev det, att holken åter var ledig och någon gång runt 10 maj satt svartviten där och långsjöng efter en hona.
Bara efter en eller två dagar hade han lyckats och numera är långsången, den där högljudda varierande och revirhävdande sången slut. Nu är det bara lågmält upprepande och kort sång som gäller, medan honan far runt och samlar barkflagor till sitt nya bo.
Jag tänker återkomma till detta med fåglarnas sång, känner jag. Jag läste nämligen en artikel i senaste numret av Forskning & Framsteg som handlade om
trastsångarens olika sång. Här finns klara paralleller nämligen.
Vi hörs!
Just det ja, i lördags tog jag mitt första och helt njutbara utomhusbad i Bäsjön. Det var säkert sjutton grader i vattnet. Inte dumt. Men inga storlommar!
23 maj 2000
En av dessa försommardagar satt jag på en brygga vid Visjön söder om Ödeshög vid gränsen mellan slätt och skog. Det var sol och nästan badväder, men vinden drog in västerifrån och förde med sig lite friskhet upphämtad från sjöns svalare vatten. Överallt på fräkenstänglarna satt stora nykläckta dagsländor med mörkt tecknade vingar och väntade på tillfället för jungfruturen upp i det blå.
Utanför på skäret låg minst fem fisktärnor redan och ruvade sina ägg i grässvålen som kantade bergets sprickor.
När dagsländorna fann mod och tillräcklig vingstyrka att lätta och segla iväg, dansande i vinden, började fisktärnorna, de som inte ruvade, ett märkligt och annorlunda fiskafänge.
Elegant som vadarsvalor över en medelhavsstrandäng for de runt och snappade dagsländor mot vinden. De behövde inte arbeta speciellt hårt. Sländorna radade upp sig som på ett löpande band. Vilket härligt och lättätet smörgåsbord. Så, löjfisket fick vara denna dag.
Elva millimeter regn har strilat ner den senaste veckan. Mest nattetid. Det gillar jag - regn på natten och sedan sol igen nästkommande dag. Det innebär att björktrastarna som moltysta farit runt i en allt svårare jakt på mask till sina ungar, har börjat sjunga igen under sina luftturer. Det är faktiskt så! Att regnet givit plats och tid för lite nöje och känsloyttringar. Och som det har växt. Allt är grönt nu - sommargrönt!
Mina potatisar har kommit upp och brett ut sina bladrosetter tätt tryckta mot jorden till en början.
Tallen har blommat färdigt. Allt, och jag menar verkligen allt, blev pollengult. Efter regnets tvätt har det bildats gula ringar runt alla intorkade pölar. Skönt att det är över för i år.
Mina hallonplantor växer så det knakar. Kanske för bra. Det är något fel där. Flera av de nya kraftiga skotten bara viker sig och tynar bort och när jag kontrollerar varför, visar det sig, att de faktiskt har ruttnat. Vad är detta?
Samtidigt har jag gått på jakt bland hallonknopparna och krossat små bruna baggar, hallonängrar. En del "mask" mindre blir det väl i alla fall. Ekologisk och manuell bekämpning gillas.
Rapporter om sällsynta fåglar har droppat in. Först var det en översträckande svart stork som sågs rakt över Ödeshögs centrum i veckan av Bengt.
Därpå lästes en flöjtande sommargylling in från Ödeshög på Club 300:s svarare. Det måste nog vara Göran S. som har haft en nere mot Orrnäs till. Och mindre flugsnapparen sjunger i år igen vid Ellen Keys Strand på Omberg. Dubbelbeckasinen spelar dessutom nere på Väversundamaden i år också.
Själv är jag raritetslös. Men min första sjungande rosenfink, uppsträckt och kavat, hade jag vid stugan nere vid Tåkern i förrgår och näktergalen sjöng så det ekade runt stugknuten.
Jag tog en liten paddeltur ut i Renstad kanal och observerade årets första skäggmesungar gott på vingar.
De gula näckrosorna har nått upp med sina första blad till ytan och de var alldeles översållade med kopulerande näckrosbaggar och nylagda äggsamlingar.
Björktrastungarna vid Kvarnstugans fönsternisch är redan utflugna, men honan ruvar på en ny kull i boet i björkklykan vid mitt hus. Och från starholken markerar ungarnas tiggläten att det blir en rekordtidig bolämning där. Normalt brukar det inte hända förrän första veckan i juni. Kanske finns det plats för en del andrakullar hos stararna i år. Mycket ovanligt i så fall. Man får väl se.
24 maj 2000
Hela dagen idag har jag ägnat mig åt guideverksamhet i bygden. Det var min systerdotter Amandas klass som kom på besök från skolan Duvslaget i Linköping. Vilket härligt namn på en skola!
Redan klockan 9 på förmiddagen möttes vi vid Rökstenen, sedan följde jag med i bussen hela dagen via Heda, Alvastra kloster, Ombergs hjässa, Väversunda och Tåkern ända till Glänås besöksanläggning. Det blev en härlig tur med mycket givande och tagande. Trots att vädret var ganska uselt med regn och blåst och relativ kyla, hörda jag aldrig någon klaga.
Efter en dag som denna funderar man allvarligt på varför man inte på heltid ägnar sig åt barn igen. All denna härliga nyfikenhet, spontanitet och vetgirighet. Och inte minst dessa små varma barnahänder som kan komma smygande.
Jag längtar faktiskt tillbaka till min lärarroll igen - men kanske på ett annat sätt och i en annan funktion. Tänk om man skulle ha ork att starta upp en fältbiologförening här i Ödeshög. Jag är ju ännu fältbiolog - medlem i riksförbundet och en av landets äldsta kan tänka, och nog skulle det behövas lite vuxenhjälp, mentorskap. Jag minns ju själv hur det var när jag började som 13-åring i Mjölby i slutet på 50-talet, hur Sven-Erik Fransson, Arne Blidvall och Sture Öhrman tog hand om oss och hjälpte oss att kunna utöva vår hobby och vårt engagemang i naturen. Det hela ledde så småningom fram till Fågeltornet vid Glänås vilket blev Tåkerns Fältstation. Inte illa. Och mitt eget intresse lever som kan märkas starkt kvar. Livslångt!
Och det finns verkligen ett stort behov av att fostra och vårda en ny generation unga att förvalta den natur och miljö vi har att ta hand om. Inte minst i tider när utvecklingen allt oftare spårar ur och tar allvarliga snedsteg. Det tål verkligen att tänka över. Ansvaret man har som vuxen att hjälpa till och leda.
Tack Amanda, Christian, Sarah, Armin, Cornelia, Amela, Anton, Sofia, Sandra, Alma, Johan, Kimberly, Sara,
Kajsa och Ulla-Lisa samt alla föräldrar för en härlig dag tillsammans.
Hoppas att vi ses snart igen! Ni har gett mig styrka att fortsätta och kanske kan det leda fram till något nytt även för mig personligen.
6 juni 2000
Sveriges Nationaldag. Regnet från söder har dröjt en smula och det blev alltså vackert väder i dag på morgonen när jag var ute vid Omberg med elever från klass 4 A från Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög. Vi vandrade till Mörkahålkärret - bara namnet låter trolskt och spännande, och som alltid är det underbart att vara ute med nyfikna ungar.
Vi fångade småkryp med håvar och silar, kollade i luppar och bestämningslitteratur och samlade referensmaterialet i ett större medhavt plastakvarium. Allt lika spännande.
Vi såg iglar och trollsländenymfer, dammsnäckor och paddyngelflockar, en liten unge av skogssork, en gräsandkull och blommande sårläka, hörde grönsångare, rosenfink och större hackspett samt såg en levande snok!
Sen lekte vi "sardinburk" , käkade matsäck, funderade och samtalade.
Och jag hann ändå hem till firandet på Ödeshögs torg med traditionell sill-lunch i det fria - fortfarande klädd i stövlar och skådarjacka och med kikaren om halsen.
På nätet "Brevduvan - Club 300", förra veckan var det en fråga, med följande diskussion och information, om skärfläckornas eventuella simförmåga. Jag tänkte redan då ge mig in i etern med en liten kuriös notering om vadares simförmåga. Men här kommer den nu istället.
Det hände för i runda tal tio år sedan, när jag var på besök i Skultuna norr om Västerås.
Vid promenad längs Svartån nere vid Mässingsbruket, där jag förresten såg en kungsfiskare häromåret, varnade en drillsnäppa oroligt stjärtvippande. Jag förstod att det fanns bo i närheten. Jag tog mig försiktigt förbi klivande på några strandstenar varvid jag upptäckte en liten unge som tryckte hårt vid en sten. Jag kunde inte låta bli att huka mig ner och med fingret ville jag stryka den lille på försiktigt på ryggen varvid den reste på sig och kilade rakt ut i vattnet. Det var strömt och ungen simmade
sicksackande fram mellan stenarna med paddlande bentag i god fart. Jag tänkte att det nog var bäst att fånga in den så att den inte skulle försvinna ut i vattenmassornas virvlar. Men när jag skulle göra så plaskade den till och dök ner i vattnet. Den försvann helt under utan. Som en strömstare utnyttjade den motströmmen för att ta sig ner ca en decimeter i vattnet och där låg den med huvudet mot strömmen i suget bakom en sten, hårt tryckande och subakvatiskt. Fantastiskt! Jag lyfte upp den. Den var så liten. Jag satte ner den på stranden vid en sten, där den genast hukade sig och "försvann" och jag tog mig hastigt därifrån.
10 juni 2000
En varm sommardag med skriande tornseglare högt i det blå.
Jag planterar ut tagetes och astrar i rabatterna och fina squasch-plantor i komposten.
Pilfinkar och gråsparvar sjunger för andra kullen. Sången hos de båda sparvarterna är väldigt snarlik men pilfinkens tjirpande är en liten aning högre stämt, noterar jag. Sen skiljer det ju ganska mycket på de andra lätena.
Överallt i luften drar stararna runt med sina nyflygga tiggande, ljusa ungar i hasorna. Det är bråda tider.
Kajorna, antagligen de som inte har häckat i år har redan börjat rugga och ser därför slitna ut, när de dödstysta sveper in mot mitt brådmogna bigarråträd. Det är ett elände när fruktträd planteras över ytnära berg. Redan nu är alltså körsbären mogna, endast halvfärdiga, och detta innebär att mitt ensamma träd lockar till sig traktens alla kajor och några skator till dagligt fruktkalas. Inget annat konkurrerar, så vi får aldrig något med av skörden.
Det är ändå intressant att uppleva hur fantastiskt kajorna kan smyga och skulka. De uppträder nästan osynliga hur otroligt det än kan låta. Inte ett ljud och bara enstaka löv och en körsbärsklase räcker för att dölja dem helt. Nästan som den klassiska rörhönan i dammen. Ja, jag har för länge sedan gett upp hoppat - det är lika bra att erkänna sig besegrad på konfekten. En handklappning hjälper ju bara för stunden och så fort jag vänder ryggen till …
Jag har en liten rosmarin i mitt kryddland. Jag har planterat en sådan alla år till smaklig glädje och nytta. Varje vinter hittills har sedan raderat ut min optimistiska satsning. Det brukar gå bra ända fram emot mars, men då ger busken upp orken och vissnar snabbt. Och det går inte att ta in den i köksfönstret heller. Det blir för torrt.
Men, i år överlevde den! För första gången. Just nu skjuter den nya friska och aromatiska skott och det har kommit ut klasar av vitblå, doftande blommor. Ljuva medelhavskänsla. Och nu hoppas jag att busken skall få skinn på näsan eller rättare tåligare bark på stammen, så att den för evigt skall acklimatisera sig i mitt trädgårdsland.
Igår kväll blev det en sån där härlig försommarkväll med tung blomdoft, myggsurr och dröjande värme, Det var nattfågelinventering runt Tåkern. Den började kl 22. Jag svek visserligen, men passade dock på att göra en kort sväng runt Väversundakanten lite innan.
På den fuktiga strandängen i en fröställd gråvidebuske som värmdes av de sista solstrålarnas gula ljus satt en flodsångare och sjöng frenetiskt. Hela grenen vibrerade i takt med vingar och strupe när den skyttlande sången sågade sig in i den mjuka stämningens sammansatta ljudkuliss från rödvingetrast, gulsparv, ringduva, enkelbeckasin och tofsvipa. Det exotiska poängterades ytterligare av de orkidéliknande gula svärdsliljornas rika blomning bland bunkestarrens vajande vippor. Sånt lever man länge på.
Ute över sjöns vassland vet jag, att det samtidigt ljöd av minst två vassångares surrande sång, även om jag just då inte kunde höra dem ända in dit, där jag stod. Och lite här och var ringde gräshoppsångarna in sin kvällsstund. Tre Locustellor samtidigt vid Tåkern. Gott att veta. Det får bli en liten artikel om det i Vingspegeln, tror jag.
12 juni 2000
Tåkerns Naturreservat fyller 25 år idag. Det blir fullt pådrag vid alla besöksplatser runt sjön. Själv deltager jag som konstnär och "Tåkern-artist" vid Hovtornet, där jag idkar friluftsmåleri. Och fri luft blir det verkligen; En hård sydväst ligger på från sjön rakt in i tornet där jag försöker balansera min verksamhets staffli och palett. Efter två timmars kämpande i kulingbyarna med knappt 30 trogna betittare rasar allt och duken hamnar underst med spännande slutresultat som följd. Men vad gör man inte för konsten.
Rördrommen är uppe och näringsflyger hela tiden därute över vassen mellan bo och fiskeställe och tre adulta skräntärnor kommer in på besök från öster, kanske direkt från havet.
Ulla och jag tittar därefter ner en sväng till Glänåstornet där vindskuggan ger drägligare besöksinramning. Lars F guidar grupper hela dagen, medan Lars G och Ilze ringmärker offentligt i buskarna. Kaffe med kolabullar serveras av Väderstads konditori. Allt blir så gott i lä och solen tittar fram mellan molntrasorna.
Vi tar en liten tur till pungmesens nybyggda bo som svänger som en moraklockpendel högt däruppe i en björk alldeles intill tornet. Hanen i sin "fantomenmask" piper ut en varning och kikar ner på oss från sin hängmatta.
Längs stigen ner till tornet är kanelrosorna utslagna med en blomsterprakt som är bedövande. Jag har nog aldrig sett en sådan rik blomning tidigare. Färgen varierar från rosa till djupaste karmin och blod. Underbart! Och, vilken doft!
19 juni 2000
Sommaren mognar. Min egen tidigpotatis blommar. Men hos lantbrukarna runt omkring finns sedan två veckor tillbaka redan färdigskördad nypotatis att få. Och nyplockade jordgubbar förstås.
På min ganska torra gräsmatta - regn fattas igen - skjuter vitklövern upp sina vita blomhuvuden. Jag kikar ner från sovrumsfönstret. Och när mina ännu morgonsömniga ögon inte orkar hålla kvar fokus blir gräsmattan till en stjärnbeströdd himmel, där allt blir evigt och stilla och humlornas nektarflykt blir till kroppar av mörk materia som irrar omkring likt rastlösa kometer.
I går kväll överraskade jag igelkotten på månadssmultronkalas. Jag pratade försiktigt knäböjande med honom och förklarade att smultron inte var något för en igelkott och han förstod och drog sig undan in under oxbärshäcken.
Det låter förresten som från en avlägsen hötork eller en distanserad motorbana ur oxbärshäcken. Den är så full av blom, att massan av bin och humlor skapar en mjukt vinande ljudkuliss i trädgården. Dessa oansenliga blomklasar ger oerhört mycket nektar. Så mycket faktiskt att även jag, människa, kan njuta genom att försiktigt suga ur de bräddfulla kalkarna.
Vid ateljén sirrar det sprött ur den på linden uppsatta holken. Den svartvita flugsnapparens ungar ger ljud ifrån sig. Men i min flugsnapparholk i hemmaträdgården är det dödstyst. Redan för några veckor sedan hände något tragiskt i det tysta.
Grannens nya, svarta och smidiga ungkatt har definitivt påverkat omgivningen negativt ur fågelsynpunkt.
Först var det blåmesparet som försvann, tidigt. Fjäderhögen vid komposten talade sitt tydliga språk.
Sen blev det alltså den svartvita flugsnapparens tur. Vid myrjakt i marknivå under tomtgränshäcken blir flugsnapparen tyvärr mycket sårbar. Där har det säkert skett. Flera gånger har jag sett katten ligga på lur just där.
Och, uppe på taket där gråsparvarna häckar under tegelpannorna och från garageväggens pilfinkholk har jag flera gånger fått jaga bort katten som suttit strategiskt placerad för att fånga oförsiktiga sparvar under bolämningen.
Jag börjar tappa tålamodet. Det är svårt det där med katter, fåglar och grannsämja. Svårt att kombinera.
Jag måste ta mod till mig och åtminstone kräva ett halsband med bjällra. Kanske kan det hjälpa något.
Min vän och broder Göran B sade häromdagen, och källan får han svara för, att det finns cirka 1,3 miljoner katter i Sverige.
Om då varje katt i medeltal tar, säg trettio fåglar på ett år, blir det närmre fyrtio miljoner fåglar. Och sedan tillkommer ett stort antal harungar och andra smådjur. Det är en oerhörd belastning, framför allt i ett villaområde med många katter. I vår trädgård rör sig åtminstone tre olika katter. Och grannens ungkatt är i kraft av sin ålder absolut den värste.
I onsdags, den 14 juni, guidade jag återigen. Denna gång en grupp försäkringsagenter på konferens vid Ombergs Turisthotell.
Vi vandrade runt och njöt av natur och kultur i tre timmar på Ombergs södra sluttningar.
Stenknäck och sjungande mindre flugsnappare blev en del av utbytet vad gäller fåglar.
Den mindre flugsnapparen hördes i området redan för ett par veckor sedan av Jocke G. (meddelande per E-post) och det är säkert möjligt att det är häckning på gång.
Det har under snart två årtionden konstaterats en liten fast stam på södra Omberg och lyckad häckning har dokumenterats några gånger.
Högst upp i trädkronorna i bokskogen eller högstammig blandskog håller doldisen till. Och man bör ha lämpliga öron med sig för att kunna ta del av uppenbarelsen.
...
Annars var det torsdag eftermiddag och kväll som bjöd på mitt livs mäktigaste upplevelse alla kategorier hittills, vad gäller natur.
Men det tänker jag inte och kan inte berätta om här, så det så!
22 juni 2000
Det är förmiddag, mulet och ännu ganska varmt efter några dagars extrem
trettiograders hetta. Nu börjar ett fint regn att strila ner. Det behövs. Det är torrt. Backarna är brunbrända och många sommarblommor har brådmognat och gått i frö.
Det är dagen innan midsommarafton och morgontidningen presenterar därför ett urval av alternativa midsommarstångsblommor nu när de vanligaste redan är överblommade för säsongen.
Men det är om igår jag tänker berätta. Då drog ett oerhört intensivt åskväder fram över hela södra Sverige. Bara i Östergötland registrerade SMHI över 1 000 blixtnedslag under fyra laddade timmar mellan klockan sexton och tjugo. Spåren stod att läsa om bland morgonens notiser; Bränder, strömavbrott, datorhaverier och t o m något dödsfall.
Själv satt jag och Janne P i bilen ute på skogsvägarna ned mot Trehörna i det underbara blandskogslandskapet vid gränsen till Holaveden sydost om Ödeshögs samhälle. Vi hade tänkt det hela som en liten ormutfärd men det snabba temperaturfallet och åskfrontens hastiga uppdykande omöjliggjorde det mesta av dessa intentioner.
Det började i går morse med att jag via Vårdcentralen fick kontakt med en kvinna, som blivit ormbiten i foten för några dagar sedan. Hon hade inte fått speciellt svåra symptom - lite svullen häl, spänning och klåda - det var allt.
Men hon tyckte ändå att hon kanske borde ta kontakt med läkare nu när några dagar gått och foten fortfarande kändes lite konstig. På så sätt blev också jag inkopplad.
Bettet såg ut som ett huggormsbett, två "nålstick" med cirka sju millimeters mellanrum, men å andra sidan hade Carita, som kvinnan heter, flera gånger sett också hasselsnokar på tomten. Och eftersom hon inte fick några stora besvär av bettet, utgick både hon och personalen på vårdcentralen från att det var just en hasselsnok som bitit henne. Hon såg aldrig "förövaren" nämligen. Carita berättade samtidigt för mig, att hennes dotter för ett par år sedan blivit biten av en snok och fått ta en penicillinkur för att få bukt med infektionen efteråt. Kanske behövdes en liknande behandling nu.
Här tror jag nu att man var fel ute. Det var säkerligen en huggorm som bitit den här gången, bettets karaktär pekade på det, men den hade antagligen inte injicerat så mycket gift den här gången. Huggormen kan styra styrkan på dosen.
"Giftet ransoneras och sparas till de tillfällen då det bäst behövs, alltså till jakten", säger Janne,
Hur som helst. Det där med hasselsnok lät intressant, tyckte jag och beskrivningen som kvinnan gjorde av flera fynd på tomten och i omgivningen, verkade stämma; Färg, teckning, beteende och biotop. Och eftersom hasselsnoken finns i bygden, bland annat längs Vätterstrandens torra klippområde, men också i blandskogszonen i bygden söder och sydost om Ödeshög, ringde jag Janne, som vet mycket om reptiler, för att se om det gick att ordna en snabb ormexkursion ut till platsen.
Vi gav oss iväg till Trehörna och närmare bestämt till trakten av Mossebo, ett sandigt område med sedan tidigare känd förekomst av hasselsnok och trumgräshoppa bland annat.
Vi tog vägen över Tjurtorp och Sättra, åkte längs smala grusvägar mellan bergiga backar, skvattramkärr, vilda skogar och betade hagar ända ner till Trehörna samhälle.
Den vägen visade sig idag bli resans behållning.
Det var fortfarande soligt och mycket hett. En tryckande exotisk värme lockade fram mängder med fjärilar längs vägen. Framför allt var det mycket gott om hagtornsfjärilar.
Vi observerade nästan hundra exemplar längs den två mil långa sträckan. Vi spanade efter aspfjäril och behövde inte spana förgäves. Vi såg fyra stycken sittande på vägen och seglande på sina stora vingar över dikeskanternas kvardröjande fukt. Men mest uppmärksamhet rönte ändå de två hanar av svavelgul höfjäril som kom kastande vid skvattramskogens grå tallstammar invid vägkanten. Det var länge sedan sist.
För övrigt var det gott om skogsgräsfjärilar, skogsvitvingar, blåvingar, nät-och pärlemorfjärilar och mängder av mätare och andra småfjärilar. Även den lilla vackra sotmätaren. Vi såg också två möjligen hitblåsta vackra amiraler. Det blev alltså till en härlig fjärilsresa. Verkligen!
Sen kom åskan. Snabbt som blixten slog den till. Molnen tornade upp sig, blåsvarta och milhöga och vindbyarna kastade våldsamt alldeles innan regnet började vräka ner. Skogsbönderna jobbade förtvivlat mot tiden med de sista hölassen och vi vände hemåt längs plaskande grusvägar.
Hemma i regnmätaren skvalpade tjugoen millimeter. Nog trodde jag det skulle vara mycket mera, men en hel del hade nog stänkt ur. Åskan kom i tre vågor och klingade av först med mörkret. Men det ändå blev en skön kvällspromenad med mycket frisk och fuktmättad ozonluft i lungorna innan sängdags.
Och hasselsnokarna vid Mossebo har jag kvar att uppleva en annan gång.
27 juni 2000
Idag på morgonen tog jag mig lite mera tid än brukligt i sängen, innan det var dags att hämta tidningen och tömma regnmätaren.
Nu har det sammanlagt kommit 54 millimeter regn över tomten den senaste veckan. Men, som alltid vid åskväder och sommarskurar är det stora lokala variationer.
Igår vräkte det till exempel ner så kraftiga mängder hagel mot Mjölbyhållet till, att det blev stopp i trafiken på E4. Men hemma kom det just inget regn alls. Åskan mullrade endast på avstånd över skogsbygden i söder som så ofta.
Igår var det även en historisk dag enligt expertisen - HUGO - Human Genome Project presenterades i USA såsom i stort sett färdigt. 97 % av den mänskliga arvsmassan är kartlagd. En upptäckt lika stor som teorin om kontinentaldriften eller den första landstigningen på månen, sägs det.
Samtidigt ryser jag av oro inför vad allt detta kunnande om vårt innersta väsen kan leda fram till. Men vi är ju sådana vi människor - vår nyfikenhet går knappast att stoppa.
Bananflugan, vår mest utnyttjade genetiska resurs, är ju redan penetrerad. En tredjedel av bananflugans gener bär också vi människor med oss såsom våra egna.
Så lika är vi och av samma klara ursprung. Och kanske utvecklingen gått snabbare fram till vad vi är idag, från bakterie till människa, än vad vetenskapen tidigare trott, nu när mitochondrie-DNA enligt nya rön även visat sig kunna överföras till fostret via hanarnas spermier och den "biologiska klockan" därför kanske tolkats helt galet som alltför långsam.
Frågan är ju ändå varför vi fortfarande bär med oss intakta anlag för exempelvis facettögon. Men, de kanske kan vara bra att ha för framtiden. Som reserv.
Inom fågelforskningen är det också mycket genetik som gäller. Så läste jag häromdagen om hur forskaren Staffan Bench, med medhjälpare, tänker kolla upp om och framför allt hur avkomman hos våra två ännu ej godkända raser men genetiska populationer av lövsångare - nordlig och sydlig - ärver sin flyttningsstrategi i den tio mil breda zon som går rätt över nedre Norrland, där blandäktenskap sker. Med inriktning på hur arvet eventuellt styrs av de båda könen.
Snacka om genetisk penetrering. Och visst låter det spännande. Framkantsmänniskan i ett nötskal.
Själv går jag runt här på jorden och intresserar mig för det mesta för lite mer lättillgängliga fågelfunderingar.
Så konstaterar jag till exempel att höstflyttningen är i full gång.
Grågässen sträcker mot söder. Varje dag sedan några dagar tillbaka kommer nämligen kacklande plogar över Ödeshögs samhälle på väg mot sydligare nejder. Ruggningssträck.
Storspovarna har också redan varit på gång någon vecka. I förra veckan kom ett vackert böljande band av tjugotre spovhonor flöjtande längs Vättern.
Men det är inte så länge sedan förstås, som man fick bevis för att det var just honorna, som lämnade häckningsområdet först. Så har just den framkantsforskningen blivit till ornitologiskt allmängods, som även jag kan svänga mig med just här och nu, såsom en alldeles självklar och personlig kunskap. Tacka föregångarna för det!
Vi besökte Hornborgasjöns naturcentrum midsommaraftonens förmiddag. Anläggningen var stängd och besöksområdet var befriande fritt från andra turister. Skönt för oss, som fick ha fågellivet helt för oss själva.
Hornborgasjön är definitivt inte tömd på fåglar såsom man kan tycka att Tåkern känns ibland. .Här var det i stället en yppig och nära tillgång på fågelliv av alla sorter, kvaliteter och kvantiteter. Otroligt!
Vilka närstudier vi kunde göra av sothönornas familjeliv, skrattmåsmolnens ljudkuliss och alla ändernas olika stadier av ruggningsdräkt. Ett eldorado även för bortskämda skådare.
Tåkern av idag har utan tvekan kvar vissa kvaliteter: men än hundra häckande par trastsångare, massor av skäggmesar, Sveriges största bestånd av pungmesar, kanske en femtedel av landets hela population av brun kärrhök, åtskilliga rördrommar och tusentals rastande gäss av alla arter är bara några exempel på detta. Men, jag som var med under Tåkerns glansdagar på sjuttiotalet fick många tårar i ögonen av nostalgiska minnen under detta korta besök vid Hornborgasjön. Jämförelsen gav klart besked.
Så här var det förr även vid Tåkern. Nu stod det så klart för mig - igen! Fågelsjöars dramatiska variationer är verkligen jobbiga att leva med.
Jag längtar och önskar och hoppas att allt skall komma tillbaka igen - börja om - kransalgsmattan, molnen av skrattmåsar, den svarthalsade doppingens morgonspel, kolonierna av svarttärnor, det allestädes närvarande sothönskacklet och alla vinande andvingar. Tänk om en gång ...
2 juli 2000
Äntligen lite värme igen. Idag var himlen i stort sett blå, åtminstone här vid den " Blå Gläntan" över Ödeshög i Ombergs- och Vätterbygden. Det är faktiskt rätt intressant det där att lokalklimatet är så specifikt soligt och torrt just i denna lilla flik av Sverige. I stort sett lika många soltimmar här som på Öland. Det är härligt!
I solen slog rosenspirean ut mäktigt och momentant och drog hit traktens alla humlor av åtminstone sex olika arter, som dansade runt i rumbatakt i tranceartad jakt på pollen. Säckarna på bakbenen stinnade snabbt till sig i volym. Det blir god larvföda det, vilket i sin tur innebär välstånd i samhället, som kan ge många nya drottningar till nästa vår. Så går allt runt ett varv till.
Mina squaschplantor i komposten har börjat blomma. Trots olika storlek vid utplantering har plantorna samordnat sig så till den grad att alla fem bar sin första blomma samma morgon. Det var igår. Tyvärr, och det är väl också strategi, var alla de fem första honblommor. Alltså kunde varken jag eller någon stor tung humla hjälpa till med befruktning, något som behövs om frukten skall växa vidare och bli något matnyttigt. Men visst blir man undrande inför den koordination som sker i ett blommande växtbestånd: rågfälten som ryker i stort sett samtidigt över hela Östgötaslätten, rosenspireans intensiva blomsterprakt eller som sagt mina egna squaschplantor i komposten. Växterna för naturligtvis förtroliga samtal i det tysta. Det kan bara förklaras på detta vis.
I mitt plommonträd dinglar massor av kart, som nästan alla är skorviga av angrepp. Av vad vet jag inte. Men i grentopparna är bladen hårt krullade, fulla av plommonbladlöss. Dem känner man till. Men det gör mig ingenting. Det är precis som det skall vara. Och snart, kanske bara inom en vecka, är alla bladlössen såsom bortblåsta. De gör ett drastiskt värdväxtbyte nämligen, då de vingade honorna flyger till träsksjöarnas bladvassfält, där de sätter sig på undersidan av de nya bladskivorna och förmerar sig medelst jungfrufödsel i otrolig mängd, om sommaren blir mjuk och god.
Inte behövs det någon giftbekämpning här inte. Naturen har ordnat det så vist ändå.
Så blir plommonbladlusen till en av våra viktigaste födoresurser för många flyttande småfåglar: lövsångare, sävsångare och rörsångare till exempel, som äter upp sig, lagrar nödvändiga fettreserver, just på överflödet av plommonbladlöss i havet av vass i alla våra fågelsjöar. Det bör man tänka på, så att sprayburk och flitspruta i trädgården bannlyses.
Idag drog en blåmesfamilj in i plommonträdet. Det var åtminstone sju ungar i följet. Och de stannade ganska länge för att äta bladlöss. Med i släptåg var en lövsångare, som blev upptrissad och stressad. Det har jag upplevt tidigare. Den for runt från den ena blåmesungen till den andra och mobbade.
Det troliga är väl att lövsångaren, den verklige bladluskonsumenten, var angelägen om att behålla skafferiet för egen del.
Igår var det också Heda marknad, en härligt liten kultur- och hantverksmarknad, mitt i det rika kulturlandskapet.
Varje år kommer den med bra väder. Det regnade lätt ända fram till kl 10. Då öppnade marknaden och då slutade duggregnet. Människor strömmade till i tusental, vinden friskade i och blåste bort alla molnen och allt blev så bra. Som vanligt.
Liksom tidigare satt jag där som "kulturnisse" och målade små marknadsakvareller, för tionde året i rad.
I år var temat, lite konstruerat kanske, " fem färggranna fåglar". Det var kungsfiskare, biätare, blåkråka, sommargylling och härfågel.
Intresset var stort. Många samlar.
Det var också intressant att höra om alla olika upplevelser runt dessa fågelarter. Genom solresorna söderut är ju många idag ganska vana vid dessa färggranna fåglar, men även här på hemmaplan hade flera personer själva sett framför allt kungsfiskare. Några hade spännande upplevelser av sommargylling. Och ett par hade också sett härfågel. Själv har jag haft glädjen av att kunna observera samtliga fem i Sverige. Jag upplevde den sista häckningen av blåkråka på Fårö i mitten av 60-talet, när jag gjorde lumpen på ön. Ett äldre par vid min marknadsdisk berättade att också de hade varit där samma år och letat, men bara sett det tomma boträdet. Och nu är det sen länge för sent.
Det finns naturligtvis stora mörkertal vad gäller fågelobservationer. Men, när man kommer till så specifika arter som härfågel till exempel, kan man ju nästan hundraprocentigt utgå från att observationen är riktig. En dam hävdade att hon hade sett en härfågel i våras utanför Motala. En man hade sett en vid trakten av Boxholm häromdagen. Och en yngling berättade att han hade hittat en död härfågel för något år sedan en vinter i ett soprum vid Luleå, tror jag det var.
Han hade också rapporterat fyndet och den fågeln var nog ett preparat idag trodde han sig veta.
Det här var ändå bara tre tillfälliga exempel på undflyende och dolda fakta som kan komma i dagen av något så udda som att en kulturmarknad äger rum och att jag råkade vara med.. Jag undrar hur korrelationskoefficienten mellan kulturmarknader och uppträdandet av härfåglar i landet ser ut. Spännande forskningsobjekt!.
Sommaren går vidare. Det är nu dags för vaktelspelet på slätten att ta fart. Det är skönt att ha något sådant att se fram emot just när allt känns så övermoget och färdigt. Mittemellanperioden kan ju bli lite tråkig annars, innan höstsäsongen är här.
Och så kan man ju alltid ut och leta sjungande träsksångare. Dom är ju på gång österifrån just nu, enligt rapporter från Finland.
12 juli 2000
Åska igår och ca 20 mm regn. Gräsmattan är engelskt grön och mina hösthallon är två meter höga. Men slanggurkorna i växthuset vill sig dåligt. Det behövs mera värme.
Storspovar i luften och häromdagen hörde jag också en småspov hundvisslings-locka på väg söderut. Gluttsnäpporna är på gång också. Deras klatschiga "tju-tu-tu" förråder dem där de kommer med målmedvetet klippande vingar på hög höjd.
Alltså börjar sommaren så smått gå över i den första aningen av höst. Men det tycker jag inte alls är vemodigt. Tvärtom. Det vi kallar årstider är just ett ständigt glidande mellan olika lägen av klimatiska, biologiska och känslomässiga definitioner.
...
Vid ett Vadstenabesök förra veckan, såg Rolf och jag en hel mängd strimlöss. Det var på en igenvuxen bakgård vid Klosterhotellet som var, översållad av blommande kroll-lilja och kirskål. Arten är absolut på uppgång. Den har varit sällsynt tidigare men här fanns det verkligen gott om dem.
Strimlusen skall rapporteras någonstans. Just nu kommer jag inte ihåg vart, så jag gör en anteckning här i min dagbok så att jag inte glömmer bort det.
Idag i tidningen var det en artikel om en landsbygdsväg.
Äntligen har människorna längs Tjurtorpsvägen fått den efterlängtade asfaltbeläggningen. Den har de väntat på i minst 20 år. Men smolk i bägaren var, sade man, att ett parti av vägen mellan de vackra gärdesgårdarna vid Sättra ängars naturreservat tyvärr skulle få behålla grusvägsstatus.
"Det är väl de där miljöaktivisternas fel", lät det," att vi inte får asfalt hela vägen".
Och visst, jag är glad för att kunna ta åt mig en del av den äran. Det blev ändå något över för naturvårdsaltaret. Ett litet offer, men ändå.
Så är det alltså. Det finns inte kvar speciellt mycket känsla för nostalgi, tradition och gammeldags livskvalitet idag.
Inte!
Alla vill ha del i modernismens och utvecklingens alla fördelar. Det kallas rättvisa det. Hela landet skall leva! Alltså fortsätter livsmönstret att förändras obönhörligt. Saknaden av det som var, är satt på undantag. Öresundsbron, till exempel, är redan självklar och evig både framåt och snart till och med bakåt i tiden.
Samtidigt ojar vi oss över att regnskogsskövlingen fortsätter i accelererande omfattning i tropiska länder. I samma dagstidning idag på morgonen fanns nämligen satellitfoton över ett parti brasiliansk regnskog från för något år sedan och jämfört med ett foto från idag. Bilderna visade skrämmande klart på att avverkningen klampar på lika stelt, effektivt och raktfram som någonsin tidigare.
Av detta blir vi skrämda och frustrerade - det är så långt borta - men ändå så nära. Det påverkar oss men felet är någon annans. Problemet kan projiceras. Men egentligen, tycker jag, att behovet och vådan av regnskogsavverkning på andra sidan vårt jordklot i grunden har samma slags förutsättningar som besvikelsen över att en lokal grusväg inte asfalteras i sin helhet här i Sverige. Kanske av olika vikt måhända. Men symptom på samma sak.
Häromkvällen visades en film av Stig Holmqvist på TV. Filmen byggde på ett besök för 20 år sedan i Papua Nya Guinea, hos en stam jägare, samlare och röjesjordbrukare. Detta var alldeles i början av deras möte med den moderna civilisationen.
"Awadi", tror jag att huvudpersonen hette. Han var då ca 12 år gammal. En sekvens visade på hans oro för skogsmaskinernas hörbara och brutala framfart bortom horisonten och hur de skulle påverka hans liv som smygande fågeljägare och samlare i en självklart naturnära och ursprunglig livsstil även för framtiden.
Idag, tjugo år senare, hade även Awadi fått ta del av det lättare levda, moderna livet. Han hade under några år lyckats få råd att gå i skola. Han hade idag ambitioner att skaffa sig en lastbil och att öppna affär. Han kände sig misslyckad idag och upplevde att han befann sig mittemellan två världar. Han var ingen just nu! Awadi var uppenbarligen en mycket intelligent, driftig och framåtsträvande representant för den moderna människan och såg egentligen inte något ljust i sitt fordomliv. Han hade varit en alltigenom syndig och depraverad naturmänniska som numera fått insyn och förståelse i både ekonomi, religion och kultur. Han vill bara framåt och definitivt inte bakåt.
Den bästa som skulle kunna hända idag, sa Awadi, vore om skogsbolagen kunde övertalas att komma även till deras skog. Man samlade nu ihop medel för att kunna köpa aktier och göra registrering av de komplicerade markägarförhållandena. Då skulle det kunna bli vägar byggda och skolor och affärer och allt annat av livets nödvändighet.
Att det blev allt mera tomt på fåglar och djur att jaga, eller att skogen glesnade, gjorde föga. Allt detta var bara ett passerat stadium, nödvändigt att distansera sig ifrån.
Där satt jag i min TV-soffa med en färdig inställning som rämnade som en sprängfylld ballong. Och inte bara jag. Säkerligen också manusförfattaren och filmaren, som gjorde tappra försök att dölja sin förvåning och kanske besvikelse. Tillbaka till verkligheten. Människans framåtanda, nyfikenhet och vilja till förnyelse är sig lik även i Papua Nya Guinea. Detta är väl människan i ett nötskal. Framåt till varje pris - aldrig bakåt; Det har vi alla gemensamt; Längs den grusade Tjurtorpsvägen; I brofästets Skåne eller i Papua Nya Guineas tynande och allt tystare regnskogar.
Och vem är jag, att våga eller säga mig ha rätt att ställa mig över detta; Att sätta mig på höga hästar. Jag är ju i högsta grad delaktig i framfarten jag också varken jag vill veta det eller ej. Allt annat är bara en simpel sublimering och problemprojektering. Det är lätt bli pessimist. Och vad är empatin för hotad miljö egentligen värd i det långa loppet? Och vad är jag själv beredd att offra av mitt bekväma liv.
Det finns människor som skulle kunna tänka sig att asfaltera hela landet, bara det ger arbete och utveckling. Vad spelar det för roll om t ex skogens alla, allt sällsyntare hackspettsarter dör ut om det blott finns kvar någon av den "vanliga" större hackspetten. Det räcker för somliga kanske t o m för de flesta. Och vem bryr sig om små insekter, oansenliga mossor eller lavar. Sånt blir nästan bara larvigt! Sånt gör man med fördel narr av i revyer, filmer och sketcher. "Den kufiske naturälskaren, som älskar blommor mer än människor".
Kunskap är en tung börda att bära, ty den förpliktar! Och jag fortsätter ändå mot alla odds. Jag plitar på med min verksamhet och mitt engagemang. Idag blev det åtminstone en litania över regnskogsskövling och nödvändigheten av även grusvägar, men dessutom en liten oansenlig strimlus. Inte illa för en hel dags arbete.
19 juli 2000
Mellan regnen som kommer på löpande band, ovanligt nog österifrån, glimtar solen fram korta stunder mellan molntapparna. Som igår eftermiddag. Regnbågarna sprakade i olika formationer och lägen.
Helspända, korta, tjocka, tunna, dubbla, bländande eller urvattnade, om man nu kan säga så om regnbågar. Och solbalkarna dånade ner blåvitt ljus under ockra och senapsgula, slitna molnsegel över Vätterlandet. Ett oerhört dramatiskt ljus således, som gav inspiration till nya konstnärliga gärningar.
Akvarell-läge!
Redan har juli månad bjudit på mer än 100 millimeter regn, mot normala 60 för denna bygd. Och det verkar fortsätta. Nu på morgonen visar mätaren på ytterligare 10 nya fräscha streck av tätt och fint duggande nederbörd.
Gräsmattan är majmånadsgrön och behöver klippas igen. Löken i landet är sydländskt stor och hallonen, som jag berättat om tidigare, slår nya rekord.
Och det talas om ett svampår utan like. Ty medeltemperaturen är trots allt inte så låg. Kantareller plockas tydligen hinkvis just nu.
Vi hade besök förra veckan av vår vänfamilj från Lettland. Aija, Ilma och Ivars kom med korgen full av nyplockade kantareller, gailenes, direkt från tallmoarnas Jurmala. Det blev till en härlig stuvning.
Baltiska kantareller är hårdvaluta på Hötorget i Stockholm men i år säkert sämre betalda än tidigare.
Som alltid när man har gäster tar man sig för med lite mera. Det blev tre intensiva dagar vid Vätterstrandens klippor, i Ombergs skogar och branter samt på Tåkerns strandängar och vasskanaler. Samt en Stockholmsdag - men det är ju en annan historia.
Nere vid Öninges strandklippor vid Vättern lyste solen fram en smula och värmde en fint hoprullad hasselsnok. Den låg där alldeles stilla på en liten grästuva vid en backtimjansskreva i det grå stenhavet tio meter ovanför vattnet. Flickorna trodde det var en huggorm. Men, det var den första hasselsnok jag sett just här. Karin fotograferade den.
Annars var det körsbärsätning som gällde. Alla körsbärsträden prunkade med klasar av mognande bär i färger från gult till djuprätt, somlig små och lite beska - andra söta och saftiga. Att finna körsbär i sådan mängd och tillgänglighet utan kostnad var en stor överraskning för våra gäster, så det blev även en extra cykeltur ner till stranden fram emot kvällen med en stor skål ätbär till kvällsmålet som resultat.
En resa över Omberg bjuder ju på fantastiska scenerier och natur. Det är naturligtvis ett självklart utflyktsmål. Omberg mitt i sommaren är tungt och mörkt. Bokskogen har slutit sig. Men när man här och där kör ut ur skuggorna och möter ljuset och utsikten över Vättern baxnar man. Bortskämd och lite hemmablind är man säkert men jag har alltid haft som mål att aldrig bli blasé. Sällskap av goda vänner hjälper en tillbaka till nyvaknad nyfikenhet och upptäckarglädje igen. Härligt!
En småvessla med en mus i munnen sprang iväg framför bilen med högt lyftat huvud som en liten tiger. Och en ormvråk satt med byte alldeles vid dikesrenen, där skogsnycklarna snart har gått mot brun mognad.
Eftersom Ivars är pensionerad geolog från det gamla Sovjetunionen blev det också ett extra stopp vid Borghamns kalkstensbrott och stensliperi. Och några inköpta rökta sikar så klart! Och naturligtvis åter ett avancerat körsbärsfrosseri längs sjövägens alla naturliga depåer. Det gick liksom bara inte att undvika.
Rökstenen, Alvastra Kloster, Hästholmens hällristningar, bronsåldershögarna och järnåldersgravfälten samt slättens många medeltidskyrkor var andra givna besöksmål. Det var intensivt!
Avkopplande blev däremot svängen ner till Tåkerns Fältstation, där Arturs, en lettisk ung gästornitolog, tog emot oss.
Genom honom kunde våra gäster koppla av en stund i sitt eget modersmål.
Vi vandrade ut till ringmärkningsplatsen, försiktigt för att undvika massmord på alla paddungar som klättrade omkring överallt, och Arturs berättade på lettiska om fågelforskningen här vid sjön. Därefter blev det en kort kanotfärd ut i Renstad kanal och ett närbesök under ett lågt hängande pungmesbo.
Fyra härlig dagar med mycket natur och kultur blev det tillsammans med våra vänner innan vi var tvungna att skiljas igen.
20 juli 2000
Jag brukar försöka låta bli att klaga över vädret. Men nu räcker det, tycker jag.
Regn och gråväder nästan vareviga dag, tar på humöret till slut. Alla längtar efter sol och värme igen.
Höet ruttnar bort och kornfälten och rågfälten ligger omkullvälta i blötan. Åar och bäckar är bräddfyllda med gulbrunt vårlikt vatten.
Finns det någon ljusning i sikte, frågas.
Jag var nere vid Tåkernstugan en runda igår kväll. Jag hade tänkt mig att lyssna in en vassångare innan det blir för sent för i år. Minst tre hanar, alla i de stora sydvästra vassarna, sjunger fortfarande. Två av dem kan man höra från land mellan Ramstad - Renstad.
Vassångaren är en relativt ny och tidigare ganska okänd fågel i Sverige. Den håller till i stora vassområden och finns i utbredd i Mellan- och Sydeuropas fågelsjöar. Och den är som det verkar verkligen på gång att etablera sig i Tåkern.
Hanens sång består av en högt stämd surrande och ganska klanglös ringning, som kan vara i många minuter utan paus. Ett accelererat tickande kan höras på närhåll som upptakt till sångsekvensen.
Första gången som vassångare hördes vid Tåkern var någon gång på 80-talet, tror jag, och 1996 konstaterades den häcka för första gången.
Även i år har det blivit ungar vid sjön. Två stycken ganska nyflygga sådana ringmärktes för några veckor sedan vid Renstad kanal.
Det var goda förutsättningar en liten kort stund igår kväll för att lyssna av vasslandens fåglalåt. Det var lugnt och uppehåll.
Arturs och jag satt uppe på plattformen vid kanalen, vända mot Ombergshållet.
Rörsångarna "skärrade" hela tiden. Några fiskgjusar drog över på höjd och grågässen flög i skytteltrafik mellan land och sjö. Ute i några låga videbuskar i vassdjungeln satt två flygga ungar av brun kärrhök vackert chokladbruna i dräkten med senapsgula hjässor. De prövade sina vingar men flög aldrig långt.
" Now", säger Arturs. Jag lyssnar allt vad jag orkar med händerna bakom öronen, blundande och med öppen mun
"Do you hear him", säger han. " He sings all the time".
Jag blundar och lyssnar så intensivt jag kan. Och kanske.
Bara för att jag vet hur den låter kanske jag kan ana ett svagt surrande långt därute. Ett läte som bryter av lite mot fjädermyggornas subtila ljudmatta. Men jag vet inte. Hade jag varit ensam på plattformen hade det aldrig antecknats någon vassångare ikväll.
Så är det alltså. Det är trist att konstatera att åldern tar ut sin rätt. En subtil fågelröst försvinner från mitt öras receptionsområde. Det är väl att jag redan har hört arten tidigare i livet.
Också gräshoppsångaren står på tur att försvinna för mig. Bara på någorlunda nära håll finns den fortfarande kvar med säkerhet.
Även de gröna vårtbitarna verkar "bli allt färre". Även om det nu blev så att jag hörde de två första för i år under min och Ullas kvällspromenad i hemmakvarteret lite senare.
22 juli 2000
Drygt tre timmars solig och vindstilla kanotfärd blev resultatet idag på förmiddagen.
Med Emma och Jakob ut genom Renstad kanal till de yttre vassarna ut mot öppen sjö och tillbaka igen. Vattenflödet var vårkraftigt och det blev därför ovanligt lättpaddlat.
Det var gott att känna solen bränna ansiktet igen. Det var till och med skönt att känna droppar och stänk skvätta in ifrån paddeln. Och vi hann lagom lägga till kanadensaren under alarna, innan åskregnen åter tog över med tio millimeter nytt färskvatten.
Längst in i kanalen liknade vattnet "te och mjölk", för att lite längre ut övergå i en rostfärg på grund av det sjunkande åkerslammet. Men, ute i sjöns undervattensängar var vattnet åter kristallklart - effektivt filtrerat av den täta undervattensväxtligheten bestående bl a av naten, hornsärv, chara, korsandmat, vattenbläddra och vattenpest.
Näckrosornas frukturnor mognade vid ytan och bladen var nu helt perforerade av näckrosbaggarnas svarta larver.
Dyblad och sjöranunkel blommade i en vacker bård längs vasskanterna som var uppblandade med mannagräs, igelknopp, fackelblomster, smalkaveldun och sjösäv.
Trollsländor och flicksländor flög fram och åter i kanalen. Den totala sommaridyllen således.
Det blev en fågelungarnas dag.
En kull med fyra nyfiket orädda pungmesungar mötte oss allra först. De höll till i ett bestånd av gamla kaveldunsståndare och klängde i alla möjliga ställningar mitt framför ögonen på oss på bara ett par meters avstånd. De var mycket ljust gråvita - inte alls så brunockra som de är avbildade i den nya "Fågelguiden". Ögat lyste som ett pepparkorn i det gråvita ansiktet. Vi studerade dem säkert en halv timme medan de efter hand drog sig längre och längre ut i kanalen för att slutligen försvinna i en tät tropp över vasslandet.
Nu blev det dags för en kull av tre nyflygga bruna kärrhökar att visa upp sina nyförvärvade flygkonster för oss. Pipande seglade de runt tätt över våra huvuden, ännu tämligen orädda och osäkra, men desto mera nyfikna.
Ute över Chara-ängarnas osynliga matta kom några par svarttärnor oss till mötes. De vuxna fåglarnas huvuden började få stora inslag av höstgrått.
Svarttärnorna låter alltid ängsliga med sina gnällröster och nu flög de runt omkring oss energiskt varnande trots att ungarna var uppe och flög lika obehindrat.
Vi kajkade vidare mot en dopping, som låg några hundra meter bort utanför vassen. Trots att vi styrde rakt mot den låg den kvar hela tiden ända tills kanotfören nästan snuddade vid den. Då flög den lågt och sparkplaskande in mot vassen igen. Det var en nästan helt utvuxen men naturligtvis outfärgad årsunge av gråhakedopping.
Skäggmesflockar drog runt i vassarna, fiskgjusar busvisslade högst upp mot de vita molntapparna, rördrommar näringsflög och skräntärnor och hägrar blandade sina lika hesa stämmor ute över sjöns spegelvatten.
Och vi paddlade sakta tillbaka över ständigt slående, soldyrkande smågäddor.
Steglitsornas sång mötte oss åter i land när vi steg in under alarnas skärm.
24 juli 2000
Utskälld av gasellskuttande rådjur här och där i vetefälten, cyklade jag runt Orrnäs och Öninge längs härligt rasslande grusvägar i förrgår kväll. Jag gjorde otaliga körsbärspauser, mötte ett cyklande par men var i övrigt nödvändigt ensam.
Nere vid Ödeshögs reningsdammar stannade jag länge, parkerade min cykel och gick runt i området. Lugnvatten i solnedgång med vilande gräsänder, krickor, viggar och knipor. En svarthakedopping låg stilla, på sidan vält och putsade sin vita mage. Inga gravänder idag och inte heller brun kärrhök. Båda arterna häckar annars här liksom smådopping.
Allt medan tornseglarna kom ssssssvirrande på knivskarpa vingar och skar stänkande blå fåror i vattenytans saffransgula himmelsspegling. (se en liten dikt Haiku ). Sensommarkväll när den är som bäst även på en sådan udda plats.
26 juli 2000
Inne hela dagen med förberedelser för Johannamarken i morgon i Ödeshög. Men det gör ingenting för det regnar ändå tätt och fint ute hela tiden. Sädesärlorna, som nu börjar samla ihop sig till höst - även andra kullen är nu gott och väl på vingar - smyger vid stugknutarna, där det är lä för vätan. Gräsmattan den naturliga jaktmarken är alltså tom idag igen.
1 augusti 2000
Äntligen sol och värme. Det verkar stämma att medeltemperaturen denna rekordrika julimånad ändå varit ganska nära normal, ty nere vid Öninges klippiga Vätternkust är förvånande nog vattnet trots allt ungefär 18 grader. Friluftsdykarna har i hundratal redan varit där ett bra tag i kraft av sina skyddande dräkter, för att dyka längs den 75 meter djupa väggen. Men nu är det alltså även vår tur. Vårt paradis är åter inbjudande öppet. Med landets bästa och kristallklara vatten och härligt solvarma klippor.
Sammanlagt under juli månad kom det i min regnmätare nästan 180 millimeter nederbörd. Nytt östgötarekord här också. Det verkar inte gå ett enda år utan att nya väderrekord i någon form slås numera.
Men förhoppningsvis är regnandet nu historia och vi får en god augusti med sol och värme. Det behövs verkligen.
Överallt i gräsmattan, både hos mig och alla mina grannar, har svartmyrorna byggt på höjden för att överleva den dränkande vätan, vilket inneburit att många har undrat över "myrinvasionen", som egentligen inte är. När det till råga på allt blev en väldigt koncentrerad svärmning, under ett par dagar med solvärme, blev det en nästan hysterisk attityd. Anticimex har säkert haft goda tider. Som vanligt mest i onödan.
Tornseglarna fick ett par fina dagar, de sista i juli, med hög luft och gott om svärmande feta svartmyredrottningar. Men ännu finns ungar kvar i bona. Det spörjs om de klarar marginalen i år. Efter dåliga somrar lämnas många sena ungkullar i sticket. Jag hoppas att de lyckas i år trots allt. Jag längtar efter att åter få uppleva familjeflockarnas racerframfart i tät formation över samhället, alldeles innan avfärden.
I växthuset har jag ett getingbo. De har byggt under träsockeln nere i jorden. Huvudentrén ligger utanför men de har ett extra litet hål inne i huset vilket medför vissa problem för mig, speciellt som jag är ganska allergisk mot getingstick.
I går kväll satte jag mig dock dödsföraktande på huk framför, för att göra lite närmare studium. Getingarna är tåliga och intelligenta och brydde sig lyckligtvis inte alls om mig. Det var en idog skytteltrafik med skräp och avfall i käkarna på väg ut och med bytesbollar på vägen hem; Framför allt vid min kökskompostbehållare med alla sina flugor pågår en ständigt vild jakt på byten.
Nere ur djupet hördes en stadigt surrande, dov ton från getingarnas fläktande. Det var nämligen varmt i växthuset igår.
När det blev svalare fram emot kvällen, stängde getingarna till det lilla flyghålet i växthuset. Med tuggad lerjord fylldes öppningen igen inifrån och efter det kunde man aldrig ana jordens hemliga innehåll.
Ett annat ställe getingarna älskar som jaktmark är min alpklematis vid verandan. Dit kom för åtta år sedan, tror jag, små svarta växtsteklar med lysande orange bakkropp.
Från början gladdes jag över de små vackra insekterna men snart uppenbarades att de lade ägg på klematisens nya skott, med bulnande stjälkar som följd, varefter buskarna snart översållades med gröna och glupska larver, vilka snart hade renätit mina fina klematisbuskar helt och hållet. Året därpå klippte jag ner buskarna och försökte hålla jämna steg med förövarna i fortsättningen.
Klematisstekeln hade gjort en framstöt norröver och erövrat ett nytt stycke land och möjligheter. Men getingarna hjälper mig, och ärtsångaren, lövsångaren, talgoxen och blåmesen gör sitt bästa de också vid det dukade "larvbordet".
Blomflugor, av många arter, svärmar runt min blommande persilja just nu.
Men inte heller i år har jag sett några bivargar, dessa intressanta rovsteklar som specialiserat sig på sociala bin. Annars hade jag för några år sedan varje sensommar besök, vid persiljans blommor, av bivargar som slickade honung. Ibland kunde de vara ett tjugotal.
Jag saknar dem verkligen och spanar energiskt varje ny säsong. Men de verkar vara försvunna.
Däremot fann jag häromdagen en hallonglasvinge på mina hallonskott. En fjäril som efterliknar en stekel med delvis genomskinliga vingar och gulsvartrandig bakkropp. Den satt där lugn och trygg i sin mimicry-dräkt och brydde sig inte ens om att jag petade på den.
Hallonglasvingen kan bli besvärlig i hallonodlingar, där larven äter ur märgen längst ner på de nya skotten, så att dessa vissnar och dör.
Men vad gör det i min lilla täppa om det blir några hallon mindre. Jag gläder mig mer åt den vackra och spännande lilla fjärilen. Och någon risk för massförekomst à la klematisstekel, tror jag inte jag behöver riskera.
4 augusti 2000
Tredje gången gillt!
Efter två kvällar med regn är det äntligen dags för en vaktelrunda.
Vi har bestämt, Christer och jag, att träffas hemma hos honom klockan nio.
Det är nästan lugnt, sjutton grader varmt, molntäckt himmel och jag anar mer än känner några fina regnstänk här och var.
Nu står vi här vid åkervägen i skymningen och lyssnar ut mot slätten.
Längst bort som fond ligger Omberg utsträckt som en enorm blåval. Framför detta blådisiga berg böljar landskapet i sänkor och flacka höjningar med spridda gårdar och svarta träddungar.
Åkrarnas färgskala varierar i alla tänkbara skymningsbruna nyanser allt efter gröda och mognad. Mörkast är fälten med sprutad träda, där åkertistel och baldersbrå antagit dödens mörkt brunsvarta ton.
Här och var har skördetröskorna redan gått fram och mejat färdig höstraps och några åkerlycko